Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagar Olsson: Ett diktaröde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(Instinkt.)
Ett diktaröde.
Min kropp är ett mysterium.
Så länge detta bräckliga ting lever
skolen I känna dess makt.
Därför ilar Eros blod i mina läppar
och Eros guld i mina trötta lockar.
Jag behöver blott skada,
Dessutom drog sjukdomen kring hennes person en ring
av avskildhet ytterligare åtstramad av det armod vari
hon levde som hindrade alla ovidkommande inflytelser
att nå henne och kom henne att omfatta diktandet med all
den lidelse och det allvar hennes starka temperament var
mäktigt. Hennes absoluta originalitet och hennes över
raskande djärvhet förklaras i viss mån av att hon levde så
fullständigt isolerad från världen, fjärran från alla litterära
och intellektuella kretsar. De ord hon lät publicera i tid
ningspressen kunde ha skrivits endast av en mycket ensam
människa, en som inte vant sig vid att använda fraser.
Hos den tjeckiska mystikern Otokar Brezina, som nyli
ligen blivit översatt till svenska, finner man ett ord som
kunde stå som motto för Edith Södergrans liv: «Det star
kaste livet är det som äger största mängden förhoppningar».
Förhoppningarna voro källan till hennes inspiration, voro
styrkan i hennes svaghet: «Vi skola kämpa om framtidens
manna». Hela hennes liv var ställt på förhoppning. Sjuk
och oförmögen till arbete levde hon i största armod med sin
mor på en förfallen villa i Raivola, en ort i närheten av
ryska gränsen, där petersburgarna fordom brukade vistas på
sommarnöje. Hennes föräldrar hade tidigare vistats i Ryss
land men sedermera överflyttat till Raivola, där Edith Söder
gran vuxit upp och tillbragt största delen av sitt liv. Hon
besökte visserligen den tyska kyrkoskolan i St. Petersburg,
men skolgången måste på grund av hennes ohälsa avbrytas
redan 1908, då hon var sexton år gammal. Sedermera vistades
hon under flera år omväxlande i Raivola och på Nummela
sanatorium, tills hon på hösten 1911 reste först till Arosa och
sedan till Davos, där hennes tillstånd märkbart förbättrades.
Våren 1914 återvände hon till sitt hem för att aldrig
lämna detsamma. Kriget bröt ut, familjen förlorade hela sin
trött eller olustig: jorden är min.
Jag skall frälsa världen
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
