Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagar Olsson: Ett diktaröde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(Animalisk hymn.)
Hemkomst.
Ett diktaröde.
Det kommer en dag då vårt stoft skall sönderfalla,
det är detsamma när det sker.
Nu lyser solen in i våra hjärtans innersta vrå
fyllande allt med tanklöshet
Här blåser en vind av ensamma vidder. Här är inte
längre plats för några subjektiva stämningar. Även de sista
resterna av konventionella skönhetsvärden ha sopats undan
för att ge rum för det väsentliga. Den nakna upplevelsen
höjer sig i monumental enkelhet över det tillfälliga och för
virrande. «Då jag trampat all slump med min fot, skall jag
leende vända mig bort ifrån livet.»
«Framtidens skugga» utkom 1920. Efter detta var Edith
Södergran länge stum. Hon beredde sig att leende vända sig
bort ifrån livet. Hon fördjupade sig i teosofisk och antropo
sofisk litteratur, upplevde Rudolf Steiner, profeten från Dor
nach, som under denna sista tid blev av lika avgörande
betydelse för henne som Friedrich Nietzsche under en tidi
gare period. Till slut tycktes henne även denna visdom för
tunn, och hon återvände till den klaraste och mest styrkande
av religiösa källor, evangeliet. Hon kände sig som ett barn
som återvänt från främmande land hem till naturen,
hem till Gud.
Min barndoms träd stå jublande kring mig: o människa!
och gräset mig hälsar välkomen ur främmande land.
Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen hemma.
Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig:
mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön.
Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona,
nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam,
nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå:
en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand.
Kort före sin bortgång skrev hon hösten 1922 några
svanesånger av en underbar förklarad skönhet. Skuggan av
hennes egen död spelade över dem. i det osäkra grynings
ljuset
stark som skogen, vintern och havet.
Vi fröjda oss åt solen såsom barn.
och är lika mot alla.
Den röda solen gar upp
utan tankar
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
