- Project Runeberg -  Samtiden : tidsskrift for politikk, litteratur og samfunnsspørsmål / Firtiende årgang. 1929 /
570

(1890-1926) With: Gerhard Gran
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Den unga dikten i Sverige - 4

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sven Stolpe.
väl sitt innehåll, den är i sin fattigdom och bittra kärvhet
personlig, vilket förefaller oss vara det viktigaste. För den
unga generationen är diktens sanning en väsentligare egen
skap än dess skönhet. Karin Boye är ur denna synpunkt
sett vår modernaste lyriker.
Karin Boyes hela produktion är bikt och bekännelse, åt
lösa estetiska stämningar ger hon intet som helst utrymme.
Just genom alt dessa bekännelser icke ett ögonblick verka
koketteri utan uteslutande bjuda väsentligheter egna, djupa
erfarenheter synes mig hennes diktning ha ett så frappant
modernt drag.
Erinrar man sig den diktning som bäst förmått tillfred
ställa det borgerliga Sverige av en äldre generation den
Österlingska skall man finna, att den i alla avseenden
utgör en kontrast till Karin Boyes. En dikt som Tornet
i samlingen Gömda land är karakteristisk:
Väl bita, ni, markens onda små pilar.
Slapp, trög, vårdslöst tung
min fot på vägen vilar.
Tvingad hårt till spänning,
när törntagg stinger,
fjädras min svidande fot till språng
i flykt fram han springer.
Idyllen har intet hem hos Karin Boye, som ropar på
förnyelse och dåd. I en dikt kallad Jag misstror . . .
finner jag denna mentalitet klarare formulerad än på andra
håll i vår unga diktning. På adressen kan man knappast
De tar sin kraft ur närande jord,
och de gör jorden stark.
De gläder så få, och bara av sin art.
Men jag är en av dem.
Förr stryker nog som herrelös hund
min svultna själ
misstänksamt kring bommade hus
och fryser ynkligt ihjäl,
Jag misstror dem som söker i nöd
ett fjärran hem.
Jag tror på den som bor i en gård
och bryter mark.
misstaga sig:
Gott sticker du, törne.
570

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Jan 20 17:37:05 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samtiden/1929/0578.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free