- Project Runeberg -  Samvetet eller Simon Sellners rikedomar /
6

(1891) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Penningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sålunda utdogo de som nedsänkt myntet och de
ädla stenarne utan att någonsin komma i åtnjutande
af sina rikedomar, hvilka sedan, som stadens gummor
berättade för barnen, bevakades af troll och
eldsprutande drakar och bevarades af en makt, som gjorde
att man sjönk ned i djupet, om man i afsigt att komma
åt guldet hoppade ut på tufvorna.

Att det endast var afsigten, som störtade den
förvägne i förderfvet, visste barnen mer än väl, ty de
hade hundrade gånger hoppat på tufvorna, men
kommit lyckligt derifrån, emedan deras afsigt aldrig varit
någon annan än den att plocka gyllene kalflekor eller
hjortron, som sparsamt växte ofvanpå de gömda
rikedomarne.

Till denna saga fogade sig dock ett stort men.
Men för trettio år sedan, då salig mor var ung, så
var herr Simon bokhållare hos gamle Fredriksson, som
i tiden egt samma gård, hvilken ännu stod oförändrad,
som den varit hade. Herr Simon var redan då en
tyst och sluten menniska, med svaga ögon, ordkarg
och ovänlig samt ej synlig utom kontoret, dit han
kommit som gosse – kanske knapt tio år gammal.

Vid Hadelund – der nu helsokällan är med
brunnskar och grönmålade gungbräden, der herrarne om
somrarne dricka så kallad "helsopunsch" – bodde
den tiden en besynnerlig karl, som visst gjort något
ondt, ty han såg folk aldrig i ansigtet och umgicks
med ingen. Han var dock gift och hade en ganska
hygglig menniska till hustru, som dog då hon gaf
lifvet åt en flicka, till hvilken herr Simon stod fadder.

Hos den der herr Gerhard helsade herr Simon på
emellanåt, och det tycktes vara hans ende vän här i
verlden, så vida han kunde ha någon. Den der
vännen visste litet mer än andra, det kunde man nog
förstå, ty aldrig hade han några penningar, och ändå tröt
ingenting i huset, utan allt var gudbevars ganska fint
och galant; men så visste också folket att han
försvurit sig och skrifvit med "sitt eget blod en förskrifning
till hin onde, som sedan hjelpte honom; ty hin onde
ger bra lön åt sina tjenare.

Som således herr Gerhard kände ett och annat,
så lär han också förstått sig på att ta upp förborgade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:54:11 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samvetet/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free