Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Penningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lägga sig fram till beskådande och andra åter gömma
undan sig midt på bordet, för några ögonblick göra
sig osynliga. Hvem har ej funnit att man ibland ej
är i stånd att slippa se ett föremål och åter ibland
ej är i stånd att få reda derpå, om det också ligger
framför ögonen? Detta beror på sinnesstämningen; ty
det man oftast får se, är vanligen det, på hvilket man
råkat att tänka mest, och det man förbiser är något,
som man väl söker med ögonen, men ej med tanken.
Det lär således varit en dylik i själens djup
arbetande tanke, som gjorde att herr Simon, under det
han iordninglade sina pretiosa, oupphörligen
betraktade den gamla klockan med stela blickar och lät
händerna mekaniskt göra sin skyldighet att inlägga
dyrbarheterna i sina fodral och askar.
Herr Simon var ej mångordig, och hans tunna
sammanpressade läppar tycktes vara slutna som
dörren till en familjegraf, men hans ögon talade,
de skarpa, kloka, gömda ögonen sade mera än hans
läppar kunnat säga.
I den gamles blick var det något som liksom
rörde sig innanför. Der gick också några och tjugo
år med sina smärtor, sina passioner, sina fröjder och
sin ånger genom själen och tände sina mångfärgade
eldar på hjertats altare. Allt detta sken fram genom
blicken – ett helt lifs historia afspeglade sig i denna
blick.
Men huru många gestalter som skiftade derinom,
så var det dock intet enda leende barn, ingen enda,
som med ren, oblandad, barnslig eller himmelsk glädje
{ty det är detsamma) blickade fram och smålog åt
verlden.
Det var en gång en beskedlig fru, som, då hon
skulle uttala sin förtjusning öfver en frisk törnros, sade:
"ack, hon är alldeles som om hon vore artificiel!" –
och detta är verkligen ett uttryck som passar nästan
för hela vår verldsåskådning. Det ligger en mensklig
fåfänga i denna varma beundran för teatereffekter och
dekorationer, under det att man går kall genom hela
det verkliga lifvet och låter naturens eviga storhet
förbli obemärkt och onjuten; det finnes få, som ej mera
beundra ett eländigt fuskverk af briljantblommor än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
