Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Penningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de verkliga, få, som bry sig om att ens betrakta den
flygande fjärilen, men deremot aldrig nog kunna
beundra en kinesisk fjäril på rispapper.
Så är det också med glädjen och lyckan, det är
högst få, som begripa, att den växer inifrån vår egen
varelse, att den, liksom helsan, är en gåfva af Gud
och ej af konsten, och att, då denna måste gripa in
för att tillfredsställa oss, vår själ icke mera är frisk
nog att vara riktigt lycklig, riktigt glad.
Hvad vi kalla nöjen är således icke något annat
än palliativer, hvilka vi måste använda mot en
sjukdom, som i lindrigaste graden kallas ledsnad och
tråkighet och i högre graden är en verklig olycka, som
trycker hjertat, eller samvetets förebråelser, som fräta
det och förtorka lifvets pulsar.
Det var liksom en skymt af de begge sista som
sken i den rike, den ansedde, föraktade och "mycket
aktningsvärde" herr Simon Sellners ögon, när han
betraktade och, utan att kunna låta bli det, oaflåtligen
stirrade på det gamla gulduret med den obevekliga
visaren pekande på tre minuter öfver tolf den 23
December 1800. Ändtligen var den långsamma inläggningen
slut, det var mannens ordningssinne, som tvingade
honom dertill, och nu kom ordningen till klockan.
Den magra handen darrade, då den fattade den
gamla pjesen, och åter en tung suck, nästan ett doft
qvidande, arbetade sig upp ur gubbens bröst. Det
låg någonting förskräckligt, något iskallt och hånande
i dessa djupa suckar, som ej tycktes stiga uppåt, som
då en god menniska suckar till Den, hvilken ofvan
bor, utan liksom dödsskränet af ett vilddjur, som i
öknen sätter nosen mot jorden och ryter, letade sig
fram på djupet och hördes komma liksom ur en graf.
Det var hopplöshetens och tviflets suckan.
Klockan slog nio i stadens ur, och knapt hade
de första sex slagen skakat luften, förr än herr
kontoristen Glysisvall trädde in, hängde sin mössa på
spiken, satte de långa galoscherna i kakelugnsvrån och
sade: "önskar rolig godmorgon".
"Tack, herr Glysisvall", svarade herr Simon och
drog ner skärmen, för att ej behöfva visa sina ögon.
Herr Glysisvall intog sin plats och började efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
