Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adelaide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ha ha ha! hur f-n skulle det gå till? Ringen är
för liten; jag har blifvit en smula fet sedan den köptes."
"Men han går väl på något finger?"
"Nej, barn! Men hvarför skulle jag ha den?"
"Jo, kära Wolfenbiittel, det kan ej skada att man
visar det der herrskapet att vi ega något, som de
aldrig kunna få ega, ännu mindre nyttja."
"Och derför skulle jag pina på mig en för trång
ring – det bry de sig inte om."
"Jo, det göra de mera än du tror", yttrade majorskan.
Påföljande söndag från kyrkan körde major Wolfenbüttels
gamla äggformiga berlinare in på gården
vid krigsrådet von Herrmans egendom. Gamla hennes
nåd Wolfenbiittel och hennes tre fröknar hjelptes ut
af majoren sjelf, som i sin spetsiga svarta frack och
byxorna inuti stöflarna tog sig helt ovanlig ut.
Den dyrbara ringen med Wolfenbüttelska och
Tümpelsköldska vapnen lutande mot hvarandra hade
han ganska riktigt pinat på ena ringfingret, som
derigenom blifvit liksom strypt och rödblått. Betjenten
packade in kappor och askar, och majoren fick vänta
en god qvart i förstugan, innan hans fruntimmer i
toalettrummet kammat lockarne, bundit skorna och fästat
med knappnålar här och der. Då majoren nära
tappat tålamodet, helst som en väderleksvisare af
granträd, som hängde i förstugan, pekade åt regnsidan och
således majoren med fruktan tänkte på sin hafre, som
stod på åkern, utträdde ändtligen majorskan med sina
döttrar, småmysande och till utseendet högst fägnad,
ur kapprummet och så bar det ändtligen af uppför de
med mattor belagda trapporna.
"Kära Wolfenbüttel, din halsduksros har kommit
i oordning", yttrade frun, då de skulle inträda, och
började ordna rosen, under det att en af flickorna
stoppade ner en flik af skjortkragen, som stack upp i
nacken, och en annan ryckte i frackskörten liksom för
att förlänga dem. "Se så, nu ser du ändå någorlunda
ut", yttrade majorskan.
Det verkliga var att hela den lilla familjen på sätt
och vis skämdes för pappa, ty att de för sin del följt
med sin tid och att ingenting kunde anmärkas mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
