Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Huggare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
"Ja bevars, sa’ jag, om hon vill hålla till godo,
men här finnes ingen i huset mer än jag.
"Ja, sade hon, för si hon var utaf bättre, det såg
jag, ty hon hade en gammal kappa på sig och hatt;
men gick gjorde hon.
"Tack, sade hon och satte sig vid Spiseln, och
jag tog flickungen, som var en riktig liten docka, glad
och frisk som en nötkärna - och hon klappa’ om
mig och vi blefvo så goda vänner. - Så blef hon
sjuk, modern, och låg här eländig ända till litet före
jul. Då skulle hon promt in till Vollmarshamn till
julafton, för att råka honom, som tog skatten i kärret
- och så lagade jag att hon fick åka med Per i
Gropen, som skulle in och köpa lutfisk. Och så sjuknade
hon der och dog tvärt; det var allt synd om
menniskan, och så kom snåla Sellner och tog barnet, så
mycket vet jag, men kanske den rackarn sålde ungen;
ty han säljer allting, bara någon vill betala.
"Det ligger på min själ som bly, att jag, mitt
sakramenskade nöt, lät henne fara midt i hin ondes
gap och att barnet nu kanske är såldt åt hundturken.
Fan anamma allt högmod; ty att det var något
hög-modigt följe som gjort menniskan olycklig, det är
säkert, så mycket vet jag.
"Eljes för att vara qvinfolk var hon grufligt
tigande - aldrig ett ord om slägt och namn, aldrig
en smula, så att det hade tagit fulingen vid mig, om
länsmannen frågat Sven Huggare: ’du hyser passlöst
folk?’ Fast det kan nog hända att hon icke var
passlös, ty papper hade hon och signet med ett A. G. uti
- hvad hon hette, men här hette hon Göransson -
Göransson? åh ja, det är ett namn det också.
"Det var en hygglig menniska, fastän en smula
konstig och - hä hä hä, då hon blef litet bättre, så
såg jag en gång genom dörrspringan hur hon gick
högtidlig på golfvet och fäktade med armarne och slog
sig för bröstet och löste upp sitt hår. Och så knäföll
hon och bad sin fader om nåd - men det var inte
Gud Fader, ty hon sade slutligen: ’vill du ej,
onaturlige far, så kan jag sluta mitt lif. Jag blef litet haj,
men sedan bytte hon om och trippade kring golfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
