Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Huggare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
och smålog och jollrade som en liten piga - det var
fan till menniska att kunna förställa målet.
77’Det måste gå, det skall gå’, yttrade hon
slutligen och satte sig ned trött och matt.
"Gör om det der, sa’ jag, när jag korn in, gör om
det der, det såg roligt ut. Men det blef ingenting af.
"Hon var visst en smula galen; men det äro vi
alla, gudnås; den ene så och deri andre så, och när
allt kommer ihop, så är hela verlden bara ett "spetal",
och den ene är så galen som den andre."
Efter denna filosofiska betraktelse glödgade Sven
Hugg sina ståltrådar mellan några kol i sin lilla
spisel och behöfde blåsa så mycket, att hans monolog
tog slut. Eljes var monologen hans starka sida. Han
var eri liflig gubbe, talade gerna och mycket, men satt
ensam och öfvergifven på skogen i sin stuga, hvars
egor blott bestodo af en liten trekant, som uppkom
derigenom att tre vägar korsade hvarandra.
Stället hade kallats " Grantorget" efter de granar,
som stodo på platsen; det tillhörde egentligen ingen,
ända till dess Sven Huggare på allmän sockenstämma
erhöll den lilla trekanten på samma sätt som
excellensen Adlercreutz fick Läckö och Malborough fick
Blen-heim på lifstid för sina förtjenster mot socknen; ty
Sven Huggare var en slags hjelpreda med alla småting,
som kunde behöfvas, och kom på Grantorget att bo
så att alla hade honom till hands.
Det är en gynsam plats att bo der tre vägar
skära hvarandra.
Han var således oaktadt sin ensamhet ej så
ensam att han plågades deraf, ty de vägfarande snuddade
alldeles förbi hans hörn, och ibland band en eller
annan sin häst vid gärdesgården, för att helsa på och
få sin klocka stäld efter solmärket, som Sven Huggare
hade i fönsterkarmen.
Förr hade gubben alltid varit glad, men numera
var han det icke. Han saknade verkligen den lilla
flickan, den enda varelse som han ansett för sin och
sorn smekt honom, och dertill kom att han kände
förebråelser gnaga sitt hjerta. "Hvar är barnet? Hvar
är lilla Adli?" blef hans eviga fråga; men det lönade
ej mödan att hos herr Simon ta reda på den saken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
