Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lättsinne och menniskoförakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
Han talade aldrig oftare med mig än då han gjorde
någon anmärkning öfver min lättja - och ändå
beständigt hopade han samman mera penningar, så att
jag ej behöfde arbeta.
Han arbetade för mig - jag kunde hvila.
Min mor hade varit vacker och ville ännu, då jag
mins det, anses derför. Hon hade också vackra
händer, en fyllig växt och perlhvita tänder.
Hon ville föra ett stort hus och gjorde det; min
far tillät det, troligen af fåfänga; men hans stela, mörka
ansigte passade ej i min mors salong, utan verkade
alltid en plötslig tystnad i glädjesorlet. Han hade
alltid med sig, jag vet ej hvad, men någonting
nedtryckande; glädjen slocknade som för ett tvärdrag, så snart
han öppnade dörren, och återkom ej, förr än han åter
gick. Äfven om han satte sig efter sin vana i en vrå,
utan att störa eller vilja störa sällskapet, förblef
konversationen matt, styf, tvungen; ty min fars grå,
allvarsamma ögon sågo på oss, och detta var nog att
förjaga all fröjd, allt skämt.
Jag begriper icke huru det kom sig att en
marmorgrupp, som stod i salongens ena hörn, bibehöll sin
lediga ställning, att de tre gracerna, den förestälde,
icke upphörde att le, då min far satt strax bredvid.
Dessa små sällskaper förnyades ofta, och vanligen
sågo vi ej min far förrän vid bordet. Vi hade sällan
hvardagslag; ty antingen beredde man sig på en
bjud-niig, eller var der en bjudning, eller också ordnade
man allt som kommit i olag under bjudningen. Jag
misstänker mycket, att min far sjelf kände sin
ogästvänliga natur och derför lät min mor representera.
Begge satte mycket värde på hvad folket sade, och
jag kunde till och med få se ett tvunget smålöje darra
öfver min fars kalla ansigte, då jag berättade, att man
i staden ansåg min far för rikast och mäktigast. Detta
var den enda utmärkelse han sökte, all annan
försmådde han. Jag vet verkligen icke, om min far
älskade någon enda lefvande varelse. Han talte icke
kattor, hundar och barn; han talte ej buller, ej skratt,
ej sång, ej en gång musik.
Han tycktes egentligen vara en stenbild från nå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
