Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lättsinne och menniskoförakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
rosenfärgen på kinden, som bröt af mot den liljehvita
pannan - allt bildade ett helt, som mera liknade en
ängel än ett barn. Hade icke hon haft sin simpla
kambriksklädning, skulle jag velat se efter, om ej ett
par hvita vingar skulle sitta på axlarne.
Hon blef min dam för den aftonen, och tanterna
försäkrade att de aldrig sett ett skönare änglapar än
lilla Axel och lilla Lina Björkman. Min dam blef snart
åter upprymd och glad, och vi trifdes väl tillsammans.
När qvällen kom, stodo vi mellan ett par dansar vid
fönstret och blickade ut i mörkret.
Stjernorna tindrade deruppe klart och härligt,
och jag stod, som man alltid blir, betagen af det stora
i naturen.
"Vet han, Axel’7, hviskade lilla Lina och hängde
sig på min arm, "vet han, de der stjernorna, det är
inte annat än små Guds englar, som se på oss. Det
är små englar hos Gud."
Gud! - det var första gången jag hört Gud
nämnas på något annat sätt än som ett ord i min
katekes-lexa, det eada tvång och således det enda plågsamma
jag hade.
"Gud?" sade jag.
"Ja, Gud, hos hvilken vi alla äro barn", hviskade
Lina; "mamma säger att Gud är far för oss alla och
att han håller af oss."
Dessa ord från den lilla flickans mun gjorde mig
allvarlig, jag tänkte på hvad hon sagt hela qvällen -
allt föreföll mig så fattigt, så tomt och betydelselöst,
och så snart jag kunde, stälde jag mig vid fönstret,
betraktade de lugna stjernorna och tänkte på Gud,
som är allas fader.
Lilla Lina föreföll mig som en liten Guds ängel,
hitkommen blott för att lära mig älska Gud.
Detta gjorde mig till svärmare. Jag började
grubbla, jag började bli allvarlig, och min mor kunde
ej nog beklaga att mitt lynne på en tid blifvit så tungt.
Hon misstog sig; jag hade aldrig varit lyckligare
än då; ty trött vid verkligheten, lefde jag i fantasiens
verld och skapade mig ett himmelrike på jorden.
Lina, den goda blåögda flickan, följde mig i mina
drömmar, öfverallt - jag såg henne öfverallt och tänkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
