Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lättsinne och menniskoförakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
beständigt på henne. Det var kärlek, men ren som
änglarnes, och just derför ansåg jag mig ej god nog
att vara Linas lekkamrat; äfven jag skulle försöka att
bli en ängel som hon.
Ack! det var min lyckligaste tid, ty jag lefde ej
i den verkliga verlden, utan i en inbillad. Allt det
sköna, skära, det bästa, som jorden eger, samlade jag
ihop och bygde deraf en ideel verld, full af under
och eviga fröjder.
Man skall vara pojke, utan alla erfarenheter och
utan reflektionsförmåga, för att kunna tillskapa en
sådan himmel. Det var ändå den lyckligaste tiden i
hela min lefnad.
Det ligger någonting förargligt, något retsamt
förargligt i att se lifvet och menniskorna i sin rätta dager
- något outsägligt hopplöst i sanningen; en smula
inbillning, en gnista galenskap behöfs för att dölja
undan gallan i lifvets dufna vin - en prest skulle
kalla det " sorgekalken"; men jag är icke prest.
Min inklination för Lina, om det kan kallas så,
när man anser en annan menniska för ett högre
väsen, fortfor i flera år. Hon var för mig idealet för
allt godt och allt ädelt, och när allt föreföll mig tråkigt
och hvarken min mors fester eller min fars pengar
?ller mina många lärares beröm kunde hindra rnig
ifrån att känna liksom en blytyngd på själen, gick jag
till löjtnant Björkmans och blef glad igen, lätt om
.hjertat, då jag såg Lina le eller hörde henne tala.
Jag vet mig aldrig mera än en gång till i mitt
lif hä erfarit en dylik känsla, söm då berusade mig,
och det var när jag, glömmande allt omkring mig, i
Dresden betraktade ett porträtt af en qvinna, hvars
namn man ej visste, ett gammalt mästerstycke.
Då flög der för några ögonblick känslor genom
själen alldeles lika dem jag kände, då jag var gosse;
men de försvunno snart. Jag hade den olyckan att
hä en konstkännare med mig, och han ryckte mig i
rocken för att visa mig ett odödligt mästerstycke, sade
han, ur holländska skolan - det var ett köksstycke
- en flådd hare var alldeles mästerligt målad och en
messingskittel med vatten uti.
Min hirnlasyn var förbi, och då jag sedan försökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
