Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lättsinne och menniskoförakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
lerad agat. Sjelfva den egenskapen att kunna mottaga
en varaktig politur bevisar en fasthet i gryet, då
deremot en råt yta alltid bevisar att sjelfva hufvudmassan
är lös, äfven om några körtlar af ädlare gry ligga
insprängda.
Det är detta, som gör massorna i samma mån
Jätthandterliga sorn de äro råa.
Lindau var en dylik fast sammansatt karaktär,
som lämpade sig att förarbeta till något stort - och
han blef det också med tiden.
Han verkade på min bildning mera än jag på
hans; men jag värderade honom just derföre att han
var mig öfverlägsen både i klar uppfattning och i
slughet; dock mest i det senare.
Några år derefter träffades vi i Stockholm. Han
skyndade framåt på lyckans bana, han hade ett mål
att sträfva efter - han var lycklig, han - jag
deremot hade redan hunnit mitt och hade ej fåfänga eller
ihärdighet nog att vilja eller kunna blifva annat än
det jag var.
Vi skilde oss således mera än förut. En
besynnerlig händelse afbröt vår vänskap, icke derföre, att
jag ansåg mig just så hårdt sårad af honom, som icke
rner derföre, att han ansåg sig hafva sårat mig
djupare än han trodde mig kunna tåla.
Med mina åsigter var saken dock ett lappri, han
borde vetat det, jag hade tusen gånger sagt honom
mina begrepp i den saken; men det finnes vissa saker,
som vissa personer aldrig kunna begripa.
Som du vet är jag egentligen en svärmare, jag
har ofantliga anlag att befria mig från hvardagslifvets
prosa och bygga luftslott. Min verkliga sysslolöshet
vax kanske skulden till att jag ej hade annat att göra
än motionera mig en smula i fantasiens verld.
Således sökte jag ännu alltid efter idealer bland
qvinnorna; ty bland dem skulle väl ändå
menskligheten uppenbara sig ädlast och bäst. Så berättade ju
alla mina romaner.
Jag fann således ett ideal, som bodde två trappor
upp i Spetsens backe; en vacker - nej, skön flicka,
dotter till en kamrer i banken. Den lilla familjen var
rätt treflig och sjelfva pappa var, när han kom hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
