Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lättsinne och menniskoförakt - Försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
"Stackars Simon Sellner - rikedomen bränner
äfven dig till stoft, lid, bed, bed, ångra - och hoppas,
när du kan få det - hoppas nåd och försköning."
Försoning.
Då en allvarlig föresats en gång fattat ett sådant
lynne som Sellners, var det en slags
naturnödvändighet för honom att med ihärdighet och i alla rigtningar
gå framåt och vidga sin verksamhet. Han måste verka,
hans arbetande själ fann ingen rö i annat än ett
beständigt framskridande mot ett mål, det måtte vara
ondt eller godt, störta mot djupet eller nalkas dagern.
Han hade sänkt ner sig i den krassa egennyttans
mörka men guldrika klyft; han hade sett att ju
djupare han kom, desto tjockare och ogenomträngligare
stod natten och den kalla grafluften omkring honom;
men der fans guld på djupet, och han fortfor att
med ihärdighet stiga ner för de bristande stegarne
och våga lifvet, det eviga, öfver afgrunderna, för att
skörda det.
Men när han då stod midt i hvalfvet, der guldet
skimrade för skenet af hans egna af girighet brinnande
ögon, fann han sig liksom lefvande begrafven och
önskade sig åter tillbaka. Då öppnade sig plötsligen
berget, en svag gråaktig dagstrimma skimrade derigenom;
men han skyndade tillbaka, och se; för hvarje steg
blef den branta gången, som ledde uppåt, ljusare, och
fastän han ej ännu kunde se en skymt af himlen, fann
han, att han på den vägen åter skulle komma ut i
Guds sköna natur och återse himlen och solen och de
vänliga stjernorna, som han i sin barndom kände
så väl.
Simon Sellner var ej en menniska, som kunde
tröttna, och derföre sökte han att återvinna allt hvad
han förlorat. Fordom, då han var ung, kände han
menniskorna och dessa kände honom - men ju mera
hans första brott genom sina följder, sina oafvisliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
