Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
oförmärkt komma fram med sitt ärende att komma
till prestgården, men majoren, som ej visste hvar han
skulle göra af den ärade gästen och som i sin
förlägenhet funderade på tusen utvägar att, som det heter,
roa sitt främmande, föreslog af sig sjelf en resa till
prestgården, på hvilket förslag herr Sellner till
majorens icke ringa lättnad genast gick in.
"I morgon resa vi till prestgården, mor", sade
majoren, då han med sitt främmande åter inträdde i
familjen, der Enochina hade framtagit ett broderi,
hvilket hvilat sedan förliden jul och som var ett af
dessa evighetsarbeten, som flickor hä i förråd att taga
till, då det skall vara riktigt fint.
"Ja, örn det roar herr Sellner?"
"Hm, ingen fråga", blef dennes svar.
"Ja", återtog majorskan, "vårt prostafolk är ett
alltför hyggligt prestfolk att vara på landet."
"Åh, de söta menniskorna!" inföll fröken Enochina
med en snörpning på munnen.
"Ja, det är", fortfor majorskan, "ganska hyggliga
menniskor."
"Och så innerligt barnkära", tillade Enochina.
"Ja, allt sedan de miste en liten gosse", återtog
majorskan med en skarp blick på Enochina, som
betydde att mamma sjelf ville behålla ordet. "Det enda
man ej kan gilla är att de som prestfolk tog den
förlusten så fasligt hårdt, att de allt sedan sörjt barnet,
liksom det ej hade bättre hos Gud än hos dem - det
är riktigt barnsligt att så sörja - jag har sagt
prostinnan det många gånger; men hon ber mig alltid
afbryta det ämnet."
"Hm, åh ja, folk äro inte alla af samma sinnelag",
yttrade majoren ursäktande.
"Ja visst, lille Wolfenbiittel; men en prest borde
väl allra bäst veta att barnen höra Gud till och att en
menniska skall med förtröstan på Herrans nåd bära
sin sorg och tacka Honom, som gifver och tager.
Men det är nu hulpet igen", tillade majorskan, som
vid detta tillfälle hade låtit herr Sellner höra hvilken
varm religiositet, som fans inom Wolfenbiittelska
familjen, "det är nu hulpet igen."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
