Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svages kraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
ledes temligen mycket, och fadren fann ej något ondt
deri.
"Vid den tiden var der i Stockholm en
konstbe-ridaretrupp, som hade sin manege i Humlegården.
Det var Signor Girona med sällskap.
"De redo förträffligt på de skönaste springare i
verlden, och publiken lopp dit, som den varit drucken
af förtjusning. Jag kan ej föreställa mig att folket
kunnat jubla mera, när Gustaf den förste som
fäderneslandets räddare intågade i den befriade
hufvudstaden, än då mamsell Julia, lätt som en zefir, sväfvade
omkring banan på sin andalusiska springare och
smålog åt folket, som, packade till en mur, omgaf den
helgade kretsen. Så mycket är åtminstone säkert, att
en stor man aldrig helsas med ett så hjertligt jubel,
som en konstberiderska, liksom det finnes högst få,
som ej mera beundra, då ett par elektriska
pappersgubbar hoppa mellan ett par tenntallrikar, än då åskan
går och naturen upprullar sitt skönaste skådespel."
"Hör man på, min Herrman slår sig på bilder",
yttrade frun; "ja, det är sant, du skref vers till mig i
forna dagar. - Fortfar, bäste Herrman - det der
var då den omtalade aktrisen? Hur såg hon ut?"
"Jag må erkänna att jag sällan sett något
skönare; hon var blond och fin som en sylfid - man
måste beundra henne der hon, leende och glad som
en vårmorgon och lekande med faran, flög förbi
omkring banan och strödde blommor. Hon förestälde
Aurora - morgonrodnaden, som flög framför sjelfva
Helios - solen, som i en förgyld char med fyra hvita
hästar spelades af den svartlockige herr Girona den
yngre, hvilken körde sin vagn på arenan. Något
skönare än hon har jag aldrig sett."
"Jaså; nå hon måtte då också varit ett under",
anmärkte krigsrådinnan.
"Mitt tycke delades af alla och Ferdinand i
synnerhet. Han bevistade hvarje afton Gironas
representationer och hade alltid samma plats; han betalade
en biljett på Julias recett med hundra riksdaler, den
tiden en ofantlig summa; med ett ord, han var i sjunde
himlen.
"Men Signor Girona reste, glädjen var således slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
