Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svages kraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
Ja.
"Det är ej mer än ett, som smärtar mig", sade
Ferdinand, och hans stora redliga ögon vattnades af
tårar, "blott ett - och det är att han kallar Julia en
landstrykerska, en förförerska - det är hon inte,
stackars barn. Det är nog, Herrman, att jag bundit henne
vid mitt olyckliga öde, det är nog; men ingen eger
rätt att håna henne, den skönaste och bästa bland
qvinnor. Han må förbanna mig", sade Ferdinand
slutligen och hans ansigte förvred sig af smärta och
vrede; "men ve, ve, den, som vågar håna min hustru!"
Lugna dig, allt kan bli godt igen, sade jag.
"Godt igen? - Nej! nej, käre Herrman, det blir
det aldrig; men likagodt, jag skall bära mitt öde som
en man", tillade han - och började gråta bittert
som ett barn.
Jag lät honom ostörd gråta ut.
Ändtligen torkade han sig i ögonen och såg på
mig i det han smålog.
"Inte sant, det faller sig litet löjligt att en gift
man sitter och gråter; men det sker ej derföre att
jag är ledsen - jag vore en käring, om jag gret af
ledsnad - det är af ilska, riktig ilska - jag föraktar
herr presidentens onåd, jag sätter mig öfver hans
anfall mot min ära; ty den som sårar min hustru, sårar
mig - med ett ord, jag hjelper mig sjelf."
Jag försökte flere förlikningsförslag; men
presidenten var obeveklig i sitt förakt för Julia; blott genom
hennes aflägsnande kunde fred stiftas. Ferdinand skref
det ena ödmjuka brefvet efter det andra - utan
ver-lan. Just denna ödmjukhet tog presidenten som ett
tecken att Ferdinand skulle gifva med sig; men dertill
var han både för stark och för svag. Han älskade
Julia mera med hvarje ögonblick och var i bottnen
alltför god att, äfven om han icke älskat henne så
varmt, kunna stöta från sig en menniska, som
öfver-lemnat sin välfärd i hans hand. Presidenten misstog
sig på Ferdinands karaktär och känslor. Svaghet är
ej alltid dålighet; det finnes dock alltid en gräns, der
den svagaste får jättekrafter, fastän de bryta sönder
hans egen varelse.
Ett af dessa bref har jag; här är det:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
