- Project Runeberg -  Samvetet eller Simon Sellners rikedomar /
169

(1891) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bal och kaffekalas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

169

"Men jag kan ej begripa huru en fullväxt flicka
kan så glömma sig - att kyssa en löjtnant."

"Nej, onkel", afbröt unga Herrman lexan, som
tydligen uppkom af ett missförstånd, "det var icke
nu, utan för tolf år sedan - Adelaide var då -n

"Sju år gammal", inföll hon.

"Och jag elfva."

"Hm, jaså, det var en annan sak, hm, det var
ett missförstånd; kom ihåg det der när mamma
kommer in - hon skrattar alltid åt sådant - hm, jaså
- ja, tala ni barn - trettifem - hm - trettifem
gånger sexton hvad gör det mig?"

n Femhundrasexti."

"Således har jag, hm - låt se, fyrahundrasexti
steg igen för att få ihop tusen, ty jag går tusen steg
hvar afton - det är så helsosamt och bra."

Prosten återtog sin vandring och de unga fortforo
att tala om förflutna dagar. När de tusen stegen voro
fulländade, tvärstannade prosten och sade: "Jag visste
väl att Axel hade svaga ögon, men hur han blef blind
har jag inte egentligen hört - hm, ville gerna höra
hur det gick till - en fasligt ledsam händelse - hvad
säger pappa om det?"

"Då var min far redan död."

"Jaha, jaha, så jag kan tala; ja, han dog för sex
år sedan, den tolfte Oktober, nu mins jag - han var
inte länge sjuk, utan fick sig en förkylning - ja, så
var det. Men hvad var det vi talade om?"

"Min blindhet."

"Ja, så var det. Jaså, Axel ser inte, platt inte;
kan han inte skilja kortfärgerna - ty det kunde min
salig mor, fastän hon var blind af grå starr?"

"Nej, jag har den svarta."

"Bevars, så ledsamt, den som ändå kunde hjelpa;
hvad säger doktorn?"

"Han säger att man aldrig skall gifva hoppet
förloradt; när nöden är som störst, är hjelpen som
närmast."

Prosten, som åter börjat sin vandring, vände sig
tvärt. "Det var en rar doktor - hm, han tror på
Gud den der doktorn."

"Ja, det göra de fleste."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:54:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samvetet/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free