Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bal och kaffekalas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
som var mina fäders tröst, blifvit trampad och sårad
blodig, derföre att hon lefver i den egyptiska
träldomen ännu, har jag henne kär - just derföre att vårt
folk, splittradt i alla verldens länder, i alla odlingens
grader, i alla klimater, på alla tungomål, ännu
erkänner sin bespottade och förföljda moder, älskar jag
detta eviga folk, som ej förtryck, ej sönderstyckning,
ej hot eller lockelser kunnat spränga sönder under
dess ökenvandring. - Så talade min far, då han låg
döende på sin bädd och jag satt bredvid honom den
sista natten.
"’Ni skulle känt min far - min mor - mina
ungdomsvänner, och ni skulle begripa hvarföre jag,
om jag skulle afsvärja deras tro, skulle förneka det
bästa och heligaste jag känt här i verlden.
"’Hvar menniska vill gerna behålla sin själs
spegel hel och ren, om hon kan det, ty det var uti en
reflekterad bild i den hon först såg himmelen öppen
- och krossar hon den, så kan hon i bitarne se
hundrade solar - men icke en enda himmel, med sin
enda, outforskliga ljusets källa på sin grund.’
" ’Nu hä vi nordost i rappet’, sade rormannen och
jag rapporterade det för kapten. ’Klart att hissa
ankaret!’ blef nu ropet. Folket purrades på däck; der
blef ett springande i vanterna, ett knarrande i
vindspelet, ett buller af pipornas gälla surrande,
kommandorop, gnissel i röret och böljornas plaskande mot bogen.
Skeppet var snart i rörelse, ruin vakt var slut och jag
förde min nye vän in till kaptenen, som med cigarren
i mun promenerade fram och åter i sin rymliga kajuta.
De begge herrarne voro snart i ett djupt och ganska
intressant samtal.
" Doktor Mendelsson röjde på en gång
skarpsin-nighet och en viss humoristisk anstrykning, kunskaper
och derjemte ett poetiskt, något svärmande lynne.
Han var en af dessa, som vänta antingen för mycket
eller för litet af denna verlden och menniskorna -
- som ej förstod att behandla hvardagslifvet som
någonting handterligt, utan ansåg det ibland så
flyktigt som ett osynligt rosendoft, och ibland så
ohand-terligt som en flintsten.
’"Det är en svärmisk man den der juddoktorn’,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
