Sorry, no PDF download. - On this page / på denna sida - Den ena stjernan öfvergår den andra i klarhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
"Men besynnerligt är det, att Abelina ej får veta
det minsta - hon kan vara ruinerad innan hon vet
ordet af."
"Det skulle Wolfenbuttel försökt; nej, det skall
Gud veta att Wolfenbuttel icke, då han är i staden,
tar sig ett glas svagdricka utan att göra mig reda för
hvar styfver, då han kommer hem; jag har kassan
om hand, allt från första året, då bevars Wolfenbuttel
inte skulle säga mig något - men så kom der en
lagsökning, och sedan förstod han att jag nog
behöfdes."
"Det måste väl också svåger beqväma sig till."
"Ja, det måste han - min dotter behöfver ej
vara narr för honom; det är icke derföre det stackars
barnet åtog sig att förljufva hans sista dagar."
Brukspatronens ljufva dagar tycktes likväl luta till
slut. Patronessan hade blifvit romantisk och mycket
filosofisk på senare tiden. Patronen kunde ej reda sig
med alla dessa betraktelser öfver "lifvets betydelse" -
huru en menniska kommer att "förstå sig sjelf" -
fatta sin "varelses ändamål" - med ett ord, han
begrep ej ett ord af hela den massa djupsinniga
betraktelser, som han hörde från sin makas mun. För detta
resultat hade han friherrinnan på Adelsborg och
löjtnant Gustaf Herrman gemensamt att tacka.
"Det är ej möjligt att bli så fullkomlig som
Skaparn menat", yttrade patronessan och rättade några
veck på sin nya skiftande taftsklädning; "den som fått
klarhet med sig sjelf, finner ännu alltid någon
ofullkomlighet."
"Således äfven ni", sade löjtnanten med en min,
som förrådde en klar själ, "således äfven ni. Vi
karlar, som pröfvas af lifvets stormar, komma ofta
skeppsbrutna tillbaka i hamnen - qvinnan deremot, som
lefver i hemmets heliga frid, hon hemtar kärlek och
ljus från en god moder."
Patronessan suckade.
"Ja, deri har löjtnant Herrman alldeles rätt",
inföll friherrinnan med en böjning på hufvudet, som
betydde att hon i hjertats angelägenheter var högsta
instansen. "Jag har att tacka min salig mor för hvad
jag är."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
