Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De unga tu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
lupit - då kommer svagheten; ty hon har ej så
mycken kraft att vara lycklig, som att bära olyckan.
Adelaide var i dessa mörka dagar det härligaste
hon kunde blifva - qvinna i detta ords egna
betydelse, en himmelens dotter, som i tyst och oafbruten
verksamhet fortfor att vaka, arbeta och bedja, under
det att bekymret och på sätt och vis förargelsen
hvilade på doktorns panna och gömde sig i hans tvungna
minspel.
Det är alltid en temligen klen roll
vetenskapsmannen måste spela, då han är tvungen att öfverlemna
utgången åt tiden och naturens sjelfläkningskraft. Han
har mer eller mindre svårt att erkänna att han är
naturens tjenare; vetenskapen har lärt honom att han
ibland får spela dess herre, och det är modfällande,
då man finner att denna herskareroll blott får spelas
- och att han, då han trodde sig bryta en sjukdom
och med mäktig hand ändra naturens lopp, endast
var framskickad för att i en lånad konungamantel en
stund förvilla både sig och verlden - och ingendera
trodde att det var en fattig tjenare, som uttalade detta
ståtliga varde eller uppfann den prisade metoden.
Af hela denna tunga packning af kunskap och
anspråk hade Adelaide ej ett qvintin. Hon visste ej
mera än att Axel lefde - att han behöfde vård, att
hon skulle verka för hans skull - och detta gjorde
hon. Der satt hon stum, men ej hopplös, vid den
sjukes bädd, läskade hans tunga då den förtorkade,
beströk tinningarne med ättika då de brände, följde
hvarje rörelse, hvarje drag i det sjuka ansigtet.
Prostinnan Pihl var en god hjelp, men gjorde
Adelaide ofta rätt bittra stunder genom de många
påminnelserna om att hon borde vårda sin helsa, att
hon kunde bli sjuk, att hon icke fick vaka och så
vidare. Adelaides ihärdighet var dock större än
pro-stinnans, och således fortfor hon att vaka.
"Men, käre Georgsson", sade prostinnan, "det går
aldrig an att Adelaide på detta sätt vakar; nu har
hon hållit ut i flera veckor, hon magrar, hon bleknar
- hon dör för mig. Käre Georgsson, föreställ henne!"
"Hvad då, kusin?" frågade den gode doktorn
temligen kärft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
