- Project Runeberg -  Samvetet eller Simon Sellners rikedomar /
290

(1891) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En huslig scen - Notarien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

290

Så skildes herrarne.

"Stackars karl", suckade Georgsson, "som ej
begriper att man icke förnedrar sig, då man talar det
hvaraf hjertat fullt är."

"Hm, galen är han, det visste jag förut",
mumlade patronen, "och jag var ännu galnare, som
frågade honom. Men ibland så får man höra rätt kloka
saker af barn och stollar, och derföre tänkte jag -
men då jag ändå är i staden, så kan jag tala vid
notarien Kledergren, det är en durkdrifven jurist, han
känner kringelkrokarne, den gamla skälmen, och han
skall väl ge mig råd, huru jag skall hålla svärmor i
tygel.

"Herre min Gud, om Du i din vishet kallade henne
till dig, hvad det vore för en god tjenst. Enochina
skulle jag nog reda från mig - och fick jag hennes
nåd på tu man hand, skulle vi väl se till om hon inte
skulle mjukna."

I dessa vänliga tankar nalkades han med starka
steg notarien Kledergrens bostad, ett litet grönmåladt
hus på en bakgata.

Notarien.

Bland alla invånare i den lilla staden fortfor ingen
att vara till den grad gåtfull, som den så kallade
notarien Kledergren. Alla menniskor hade affärer med
honom, alla kände honom, men alla erkände att ingen
visste, hvar man hade honom, och alla anlitade
honom under fruktan att bli bedragna.

Han var en slags juridisk skallerorm, som på en
gång injagade farhåga och - tjusade. Ingen visste
att berätta att notarien begått någonting elakt, men
alla misstänkte honom att kunna begå allt. Sådan
var den man, till hvilken nu patronen, ännu glödande
af vrede, inträdde.

Notarien var en liten man, som för helsans skull
stod och skref vid en gammal omålad pulpet och om-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:54:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samvetet/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free