Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En utflygt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
Denna svaghet berodde dock ej på annat än på
eri oförmåga hos viljan att tygla barnasinnet; ty i alla
tider hade ett godt, lättrördt barn bott innanför det
hårda skalet, hvarmed en jättevilja omslutit det. Han
hade haft ett enda mål, rikedomens, och för att nå
detta hade Sellner kufvat sin ursprungliga natur och
blifvit denna förbildade, fruktade, hatade och ändå
aktade personlighet vi förut sett.
En gång måste ändå upptäckten ske. - Sellner
hade dröjt så länge han kunnat - han fruktade att
dö, innan Adelaide gifvit honom förlåtelse och aflat
för det bedrägeri han begått mot hennes mor. Nu
var stunden kommen. Excellensen Lindau hade, på
grund af sin frus berättelser och de kombinationer
hon gjort, gifvit ljus åt saken och hotade att
återbörda sin sondotter. Således måste Sellner nu
bekänna allt.
Adelaide såg vagnen, men sprang ej denna gång,
som alltid förut, ned för att möta den. Hon kände
en odräglig ångest trycka på hjertat; ty nu skulle
hennes öde afgöras.
Sellner knapt helsade på prosten, som också i
häpenheten nära nog glömde att helsa på den vigtige
gästen, utan begärde att få tala med Adelaide.
Sellner var nu nedtryckt af år, af samvetsqval
och arbete; han var om möjligt ännu mera
hopkrum-pen än förr, skrynklorna på hans bleka ansigte voro
djupare och skarpare begränsade än förr, lapparne
tunnare, men ögat mera öppet, mildare, godmodigare
än då vi förut sågo honom.
Med möda gick han upp till Adelaides ruin; och
nu stod han der inför den unga flickan, hans domare.
Adelaide mötte honom och tog honom tigande i
handen. "Jag vet en del, men ej allt", hviskade hon;
"tala nu! Jag är beredd att höra/7
Det låg någonting obegripligt kraftfullt och lugnt
i hela hennes ställning och uttryck.
Sellner böjde hufvudet, liksom han ej förmått
uthärda blicken från hennes allvarliga ögon.
"Tala, farbror Sellner!" återtog hon och förde
honom till en stol. "Tala, jag ber er!"
Sellner kastade en skygg blick på flickan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
