Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adelaïdes lycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en besynnerlighet; ty hon kunde ej så litet latin, som
hon lärt ihop med Axel den tiden han var i huset.
Löjtnant Gustaf var artigheten och uppmärksamheten
sjelf; men hans sätt att vara, denna glans, som
han sökte att sprida i stället för värma – denna sorts
bildning, som ej utgår inifrån, utan är en påhängd
prydnad, slog ej an på Adelaïde; hon visste ej
hvarför. Hans rykte som oemotståndlig strandade mot
den anspråkslösa flickans naivitet – verklig, sann
naivitet, som ej lät pruta med sig, utan förblef hvad
den var.
Friherrinnan vågade icke att med moraler trötta
henne, således blef det som det var – Gustaf till
ganska ringa glädje.
Den ende, som tycktes uppfatta Adelaïde var
excellensen sjelf; men huru skum var ej denna
uppfattning, huru förspända voro ej hans känslor och
huru snart slappades de icke åter, då han tänkte på
sina eviga luntor och sin ställning mellan regeringen
och folket, af hvilka den ene hade rätt att fordra hans
sista krafter och det andra icke insåg hvad han gjorde,
utan knotade öfver långsamhet och misstag. Det vore
så enkla frågor, sade man; men tusende frågor på en
gång äro icke enkla, dm de också ej röra annat än
småsaker.
"Det blir odrägligt, bästa mamma", sade Gustaf
många gånger. "Adelaïde är alldeles ohandterlig; hon
slinter som en tvålkula bort ur händerna; hon är en
besynnerlig varelse och sjelfsvåldig sedan. Om hon
ej skulle ärfva Sellner, så vet Gud att jag ej gjorde
mig besvär."
Modren uppmanade till ståndaktighet och Gustaf
fortfor att fira den unga flickan.
Han påfann hundratals nöjen, han riktigt
arbetade på att göra lifvet omvexlande; men ingenting
ville hjelpa. Med en till obegriplighet gränsande
likgiltighet såg Adelaïde hela denna rörliga, brokiga verld
omkring sig.
"Nå väl – vår mamsell", yttrade friherrinnan till
hofrådet, "är sig beständigt lik; hon tänker ständigt
på Axel – ganska vackert; men – men, om det skall
fortfara så – hade hon kunnat bli qvar der nere."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
