Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
Be skona konster, dem han lifvet gaf,
Som i hans milda solblick fingo mogna
Och blefvo snart hans stora själs förtrogna,
De hafva till hans lagerkrönta graf
Sitt kärleksoffer längesedan burit,
Med tårar gäldande sitt lån,
Och hemgått med reliken derifrån,
Den lagerqvist, som de på grafven skurit.
De höga skalder, hvilkas
sång-Hans moln förskingrade, hans sommardag förlängde,
Och skär, från thronens fot, till fjerran dalar trängde,
De kommo sörjande och sjöngo än en gång,
Och sina harpor se’n på tårepilar hängde.
Och nu, då en Pygmalions hand,
o
At tidehvarfvens blick, ur glömskans band
De strålande Apollo-dragen frälsar,
Och sedan på odödlighetens strand
Förtjust sin tankes urbild helsar:
Hvem dristar till de stora harpor gå
Och deras länge stumma strängar slå?
Ännu en sång af edra sånger höjen,
I fordna svanor! — Tiger ert förbund?
„När solen nedgått, tystnar sångens lund...."
Och, med en tår, I vänligt eder bojen
Till oss, en yngre slägt, som blott vid eder hand
Har kunnat den förgätna vägen hitta
Till konstens redan obekanta land.
Välan! Vi skola då vid edra fötter sitta,
Och, såsom offerbarn i festens helga stund,
Blott sjunga hvad vi lärt af eder mund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
