Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
230
Ett Leipzig och Narva ännu,
Men finner af ära och sällhet sitt mål,
När lika så litet behof
Han känner, att lysa med främmande prål,
Som riktas af främmande rof;
Och, nöjd med sin torfva, sitt tarfliga hem,
Af tidlynnets nyck ej beror,
Men varm och förtrolig sig sluter till dem,
Åt hvilka sin trohet han svor,
Och bjuder dem, efter de stora, som gått,
Ett dana-arf, odeldt och rikt,
Af konstlösa dygder, som allting förmått,
Och kärlek, som allting förlikt.
De gamle, som detta ej känslolöst se
Ifrån sin odödlighets höjd,
De gamle Gustafver och Carlar då le
Med götisk och hjertelig fröjd,
Och sänka till jorden en blick af behag,
En solblick på aftonens sky,
Som, efter den klara, men nedgångna dag,
Bebådar en klarare ny.
Och har ej den festliga dagen gått opp,
Gått fram uti mildt majestät?
Och molnfria rymder förklara dess lopp,
Och skördar förgylla dess fjät!
Är timman ej slagen, som tryggar dess glans
För hela den kommande tid,
Och flätar kring alla dess timmar en krans
Af kärlek och ära och frid?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
