Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
252
Och det svarta sorgens flor
Säger: borta är vår mor!
Ja, vår mor, vår vän är borta.
Så vi klage, en och hvar,
Flydda äro dessa dar,
Ack, så glada, men så korta,
Då, af hennes blick och röst,
Hennes vishet, hennes hjerta,
Lifvets njutning eller smärta
Ägde värde eller tröst.
Fanns, i qvinnohjerta buren
Någon dygd så skön och hög,
Som ej blyg kring henne smög?
Fanns, för konsten och naturen
Någon känsla, ljuf och sann,
Som ej hennes själ slog an?
I dess sällskap glömde rangen
Fordra ut sin vördnadsgärd:
Vettet, godheten, talangen
Gjorde henne dyrkansvärd.
I det samfund, som hon prydde,
Rådde dygdens jemlikhet;
Anspråk, misstro och förtret
Glömde bort sig, eller flydde:
Hennes helgonblick betydde
Glädje, frid, förtrolighet.
Och den ljufva huldgudinnan,
Så förfinad och så ljus,
Var den borgerliga qvinnan
Vid sitt bord och i sitt hus.
Hennes öga såg ej neder
Med förakt på nyttans värf:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
