Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klagan.
(1803.)
Du blånar allt mera, du lyckliga land,
Der nyss på en spegelklar yta
Min julle så sällt, kring en blomsterrik strand,
Sågs, vaggad af vestvindar, flyta.
Försvunnen du är för min tårfulla syn;
Bland klippor kring verldshafvets svallande bryn
För stormen jag vräks, och ur remnande skyn
Förfärande ljungeldar bryta.
Jag rodde så stilla, jag rodde så lik
I vassen den simmande svanen.
Hvi var jag ej nöjd i min ensliga vik?
Hvad lofvade mig oceanen?
Af sällhetens ö ett förbländande namn
Mig slet ur den lyckliga stillhetens famn —
Ha, sällhet! . .. hvem lotsar mig väl i dess hamn?
Mig för blott den vilda orkanen.
Likväl jag i villan mig tyckte en gång
Vid féiska stränderna landa.
Mig helsade tärnor med trollande sång,
Mig tjusade blommornas anda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
