Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvi blef den späda, fjerran tidens flärd,
Bevakad af den ammande naturen,
Ocli tryggt, ur dalen, i en vådlig verld
På hennes moderliga armar buren?
Hvi, framför mången mig den lott beskärd,
Att kunna, sjelf i nödens skola lärd,
Förstå af nödens tårar tungomålet,
Och känna ock i andras hjertan stålet?
Hvi fördes jag till kunskapstemplet opp,
På banad stig — hvi löstes ögats bindel
På lagom höjd, att jag, förutan svindel,
Fick se min pligt och ana till mitt hopp?
Hur blef jag, undan vindkasten om våren,
Så varligen ledsagad uti spåren
Af sångens väna mö — till Tiberns strand,
Till Hsm i dalar eller Tempes trakter,
Der, leende, hon nedlät sig ibland,
Att sätta lyran i en ovan hand
Och lära mig dess första enkla takter!
Hur, genom många helsosamma prof,
Till känsla af mig sjelf, af mitt behof
Och mina likars — lik den lätta svanen,
Jag flyttades från kust till kust — och fann,
Inunder vallmarströjan som kraschanen,
Densamma — alltid samma menniskan!
Och sedan, undan sorlet utaf tiden,
I dess bestyr för litet slug och djerf,
Fick mig en ostörd vrå, ett älskadt värf,
Gjordt för betraktelsen och sinnesfriden!
Ack! på en ändå ofta ojemn stråt,
Som slingrar sig bland sorger och försåt,
Hur mötte ej den hulda vänskaps-anden,
Hur kom han ej och ledde mig vid handen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
