- Project Runeberg -  Samlade vitterhetsarbeten / Andra Delen /
352

(1863-1864) Author: Johan Olof Wallin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ungdomsskaror, gående ocli kommande, förelästes, utan
af-brott af åren, från denna kateder sanningens eviga läror.
Der låg den glade vise och, med aftärd hand, på sitt bräde
öfver bröstet, skref böcker åt verlden, biblioteker till
uppväxande slägters undervisning, manna-åldrars vade mecum och
de gamlas aftonro. Dit kommo, utifrån verldslifvet och ljusa
dagen som allt ser och hör, de kloke och lärde, lystne att
fa veta mera; och den instängde enslingen hade mycket att
säga dem, i tungomåls uttydning, folks och länders kunskap,
Guds kunskap. Den skumögde siaren, som ej rest utom sin
kammare, hade underrättelser att meddela från norra och
södra hemisferen, förtäljde för de undrande hvad märkligast
skett, hvad vigtigast uppfunnits eller upptäckts, förr eller
nyss, mellan jordens båda poler. Mellanåt, ur djupsens nödi
reste han upp, ej den lama, stoftbundna kroppshyddan, men
sin ofängslade själ i helig fröjd, och sjöng vid sin harpas
ljud, på toner ur eget hjerta, en sång i högre choren, om
Försonaren på Golgatha och För sonar en på Oljoberget, låg
sedan lugn och mild, lutad som Johannes till Mästarens
bröst, icke utkräfvande, men förbidande sin arfvedel i ljuset.
Och sin arfvedel fick den åttatioårige, lik lärjungen på Pathmos.

Vackra lif! Fridsamma död!

Tidens vedermöda, lika med dess larm, går öfver.
Dess lösa kransar af törne eller lager räckas, frånryckas,
omsättas med hårda eller lena, snart lika maktlösa händer.
Af plågan räknade eller af hvilan försufna, framlida
nattvakterna. Tadel och bifall, surrande dagsländor, tystna,
försvinna — Una virtus clara ceternaque habetur. Dygden,
snillekraften, försakelse och möda i pligternas tjenst, helga
löftens tro mot Gud och kung och sanning och
rättfärdighet — odödliggöra lifvet, och öfverlefva döden.

Ära åt den äravärdes minne!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:54:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samvit/2/0354.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free