Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN - Järnverkets tekniska utveckling. Av tekniska direktören vid Sandvikens järnverk Lars Yngström - Metallurgiska avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
TIGERSCHIÖLDS VARMAPPARAT
Varmapparaterna voro ursprungligen av den vanliga
Wasseral-fingen-typen med gjutna, tämligen grova rör.1 Enär masugnarna
från början arbetade med öppen pipa med fritt avlopp för de
brinnande gaserna på masugnskransen, hade man ständigt knappt
med gas för varmapparaterna och rostugnarna. För att hjälpa upp
saken insattes i gasledningen från masugnarna 1886 en »sugare»
med fallande vatten, som åstadkom en ejektorverkan, varvid
samtidigt en viss rening av gasen skedde. Det synes emellertid, som om
denna anordning inte varit enbart till fördel, ty efter dess inkoppling
kunde man förmärka en viss ökning i kolåtgången. I nov. 1891
anbragtes slutet uppsättningsmål av Tholanders konstruktion på
masugnen nr 5 och några år senare på de två övriga masugnarna.
Därigenom fick man riklig tillgång på gas för rostugnar och varmapparater,
och det blev gas över även för ångpannor och glödgningsugnar.
År 1926 uppsattes en ny, enligt bergsingenjör M. Tigerschiölds
princip konstruerad varmapparat med rör av eldhärdigt stål. Vid
denna apparat kan man räkna med en effekt av c:a 60%, emot 20 à
25 % i de tidigare apparaterna. En andra Tigerschiölds-apparat
uppsattes året därpå, och ytterligare en torde snart komma till. Den förut
omnämnda blåsmaskinen från Arboga levererade bläster för
masugnarnas behov till år 1917, då den ersattes med tvenne elektriskt
drivna fläktar, som alltjämt tjänstgöra.
Allt efter som masugnarnas antal ökades, steg träkolsbehovet.
Kolhusens antal växte successivt, så att de snart bildade ett helt komplex
söder om masugnarna. De hade tillfartsbryggor dels för järnväg,
dels för hästtransport. Det var under kolsäsongen ett betydande antal
kolryssar per dag. En del kol fingo trots de många kolhusen läggas
på bädd i den s. k. »gropen», och de blevo naturligtvis mer eller
mindre sura. För att råda bot härpå uppfördes 1885 ett
koltorknings-hus (A 18) vid masugnsbyggnadens södra gavel. I ett långt rum voro
uppställda två rader kolkorgar av plåt, i varje rad 19 korgar, med
genombrutna bottnar. Korgarna ställdes på fasta tallrikar, i vilkas
centrum utmynnade rör från en varmluftskanal, som stod i förbindelse
med en blåsfläkt. Luften upphettades i en cylindrisk kammare med
ett långsamt roterande karusellgolv, på vilket varma slaggstenar från
hyttan placerades. Det var endast de suraste kolen, som torkades,
varför anläggningen var i gång endast intermittent. Av
tillgängliga anteckningar att döma synes denna koltorkning ej hava varit
1 I Jernkontorets Annaler för år 1871 beskrives en ar E. Göransson utförd, i viss mån
förändrad konstruktion av denna typ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
