Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN - Järnverkets tekniska utveckling. Av tekniska direktören vid Sandvikens järnverk Lars Yngström - Metallurgiska avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
124
MALMER FÖR MASUGNSBESKICKNINGEN
räkning dels köpa kol och dels själva tillverka kol i Finland. Detta
bolag likviderades dock år 1910, då det ej medförde beräknade
fördelar. Med nyare tiders inträde börjar kol från kringliggande trakt
alltmera anlända till Sandviken pr bil, och kolryssarna synas nu nästan
aldrig på vägarna.
Beträffande masugnarnas malmförsörjning och nu använda malmer
må först anmärkas att i motsats till de flesta andra svenska järnverk
har Sandviken ej haft några »hemgruvor» av större betydelse. Den
viktigaste var Sjöhagsgruvan, belägen vid södra stranden av
Storsjön, c:a 1/2 mil väster om Årsunda kyrka. Malm från denna gruva
ingick i beskickningen under åren 1864—1878 med maximum 22%.
När gruvan började brytas av det gamla bolaget var den förut bruten
till c:a 28 meters djup, och man arbetade vidare till 75 meters djup.
Gruvan nedlades år 1880 på grund av hög svavelhalt i malmen.
På Högbo mark upptog det gamla bolaget tre gruvförsök:
Hammargruvan, Svartviksgruvan och Storsvedsgruvan. Det var
egentligen endast Hammargruvan, som lämnade någon malm att räkna
med, den ingick i beskickningen under åren 1865—69, ett av åren
med upp till 18%. Efter 1871 användes ingen malm från dessa
förekomster.
Den förut omnämnda Eric Ers-gruvan i Torsåker, som man haft
så stora förhoppningar på, sinade hastigt, det var endast under åren
1863—64 den var av någon betydelse, därefter förekommer den med
några få procent i beskickningen intill år 1874, då den helt utgår.
Under tiden 1865—85 smältes mindre kvantiteter malm från
följande gruvor i Torsåker: Petters-, Örbäcks-, Lund-, Stenbergs, Nore-,
Töre-, Göske-, Skinnarbo-, Gösta-, Fogelmoss-, Strand- och
Lillängs-gruvorna. Det är typiskt för en hel del gruvor inom Torsåker bergslag
att de hava ringa uthållighet, fyndigheterna äro i många fall att
betrakta som brottstycken av malm, som en gång i tiden instjälpts
i smält magma. Det är egentligen endast en malmförekomst i
Torsåker, som visat större mäktighet, Nyängsgruvan. I denna förekomst
var Sandviken delägare intill år 1917, då utbyte gjordes mot vissa
gruvandelar i Norberg och med skyldighet för den nye ägaren att
från Nyäng under 10 års tid leverera 1 000 ton malm per år. Malm
från Nyängsgruvan ingick i beskickningen från 1863 till 1932 med
som högst 23 %.
Av manganhaltiga järnmalmer har använts malm från följande
gruvor: Stora Långvik i Garpenberg under tiden 1868—1909, Hilläng
1886—1909, Kolningberg från 1885, Svartvik från 1883, Bastkärn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
