Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN - Järnverkets tekniska utveckling. Av tekniska direktören vid Sandvikens järnverk Lars Yngström - Metallurgiska avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 TRÄKOLSÅTGÅNG FÖR TACKJÄRNSFRAMSTÄLLNINGEN
Årstillverkningen är nu uppe i c:a 10 500 ton per masugn, och
tillverkningen för 1957 beräknas till c:a 52 000 ton.
Dygnstillverkningen per masugn var under 1860-talet 13 à 14
ton, sedan steg den successivt till 20 ton omkring 1915. Därefter kom
en hastig stegring, och 1924 var man uppe i över 26 ton per dygn och
pipa. Efter en avsiktligt gjord sänkning under några år har numera
efter sinterverkets tillkomst dygnsproduktionen åter ökats och uppgår
nu till c:a 50 ton per dygn och pipa.
Järnhalten i de använda malmerna avspeglas av tackjärnsprocenten
av malm. Denna höll sig ända till 1895 normalt i c:a 55 % eller något
därunder, enstaka år ända ned till 51 à 52%. Kalkstenspåsättningen
var samtidigt stor, så att tackjärnsprocenten av gods (malm -f- kalksten)
samtidigt var 5 à 8% lägre eller vanligen 46—50%. Från 1895
och till 1954 har tackjärnsprocenten av malm legat avsevärt högre
eller i 58—60 %. Efter sintringsverkets tillkomst har numera genom
användning av rikare malmer och sliger tackjärnsprocenten stegrats
till 62 à 65 % av malm och endast 2—4 % lägre av gods räknat.
Träkolsåtgången per ton tackjärn visar mycket stora och
intressanta variationer. Under de första 20 åren låg kolåtgången
märkvärdigt lågt, 60 à 68, i medeltal 65 à 64 hl pr ton tackjärn, trots låg
blästertemperatur, låg drivning och relativt fattig beskickning. Från
1885 inträffar en kraftig stegring under en följd av år, så att vissa
år var den ända upp till 76 à 78 hl. Orsaken härtill synes ha varit,
dels att manganrikare tackjärn med c:a 3 % Mn denna tid
tillverkades, dels att masugnsgasen började tillgodogöras genom utsugning
bakom en c:a 3 meter djup gassamlande cylinder i ugnens översta
del och genom införande av slutet uppsättningsmål. De två sista
förhållandena verkade bådadera som en avkortning av masugnens
effektiva höjd. Efter brikettverkets tillkomst och övergång till större
mängd martintackjärn med lägre Mn-halt sjönk kolåtgången från
1905 åter och var på 1920-talet 55 à 60 hl. Införandet hösten 1952
av sinter-beskickning i stället för malm-brikettblandning medförde
synnerligen vackra resultat i driftsavseenden, och numera är
kolåtgången 48 à 49 hl per ton vid blåsning av helgrått tackjärn med
c:a 1 % Si och 1 % Mn samt obetydligt högre för bessemertackjärn
med 1 % Si och 5 % Mn. Andra verk hava visserligen kommit till
ännu lägre kolåtgång, men ett tackjärn med de förenämnda, relativt
höga halterna av kisel och mangan, som anses innebära vissa
kvalitativa fördelar, kräver alltid mera kol än annat tackjärn med lägre
halter av dessa ämnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
