Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN - Järnverkets tekniska utveckling. Av tekniska direktören vid Sandvikens järnverk Lars Yngström - Metallurgiska avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
FÖRSÖK MED TROPENAS PROCESS
nya blåsmaskinen varit väl knappt tilltagen, den måste få hjälp av
förut befintlig maskin av äldre konstruktion, och då den under årens
lopp blivit rätt så sliten, ersattes den 1898 med en stående
ångblås-maskin från Kölnische Maschinenbau A. G. Denna jämte erforderliga
ångpannor inrymdes i ett hus (H 6), som uppfördes öster om
kallvals-verksavdelningens centralkontor.
Samtidigt med bessemerverket uppfördes norr om stora
verkstadsbyggnaden invid järnvägen en formslagareverkstad (A 12), och där
slog den skånska tegelslagaren Liljedahl tegel för bessemerverkets
behov. Denna tillverkning flyttades sedan till en 1902 söder om
nya martinverket uppförd byggnad (A 51). Tillverkningen
nedlades emellertid år 1911, varefter i fortsättningen tegel från
Gustafsberg och senare Iföverken kom till användning.
Ett par gånger sedan år 1900 har det varit på tal att även införa
s. k. lillbessemer eller »Tropenas process», d. v. s. mindre konvertrar,
där inblåsningen av blästern ej som vanligt sker genom botten utan
snett uppifrån i själva badytan. Metoden kom emellertid ej till
användning förrän 1956 då en av de befintliga konvertrarna
försöksvis omändrades till ytblåsning. Dessa försök gåvo mycket gott resultat
för framställning av mjukt bessemerjärn som råvara till elektriska
stålugnar.
Tackjärn för bessemer blåstes under tidigare år i två olika kvaliteter,
J- och H-tackjärn, avsett för tillverkning av järn resp. hårt stål, det
förra med något högre fosforhalt och blåst av billigare malmer.
Tackjärnets sammansättning har kunnat variera rätt avsevärt, ett nödsatt
varmt järn med 1—1.5 % Si föredrogs, men utfördes blåsningar med
ända ned till 0.5 % Si. Mn-halten var under första tillverkningsåren
mycket låg eller 0.2—0.6 %. Stålet höll därför endast spår av mangan
vid blåsningens slut, varför 12 %-spegeljärn tillsattes i flytande form
i konvertern.
Det är ganska förvånande, att man kunnat blåsa bessemer med gott
resultat av tackjärn med så låga halter av kisel och mangan. Att
svårigheterna måste ha varit stora framgår dock av gamla
blås-ningsrapporter. Bessemertackjärnets manganhalt synes sedermera
långsamt ha ökats; ännu under 1880-talets första år var Mn-halten
ej högre än 1—2%, i många fall t. o. m. under 1 %. Under 1885
har man på allvar börjat med tackjärn med c:a 5 % Mn, vilken analys
därefter förblivit standard.
Bessemertillverkningens storlek, som under de första åren var c:a
3 000 ton per år, ökades så småningom till 8 à 9 000 ton omkring 1880
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
