Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN - Järnverkets tekniska utveckling. Av tekniska direktören vid Sandvikens järnverk Lars Yngström - Metallurgiska avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
MARTINSTÅLETS ANVÄNDNING
krossning och beredning av den brända dolomiten, så att den lämpade
sig för infodring av de basiska ugnarna. År 1906 byggdes ytterligare
en schaktugn för ändamålet, och under 1956 gjordes en grundlig
modernisering av anläggningen. Dolomiten har huvudsakligen
kommit från dolomitbrott i Sala-trakten, men 1936 förvärvade bolaget
en dolomitförekomst vid Dyrkartorp på östra sidan om sjön Usken
nordväst om Lindesberg, och torde järnverket från denna förekomst
få sitt behov av dolomit täckt för mycket lång tid framöver.
På östra sidan om först byggda martinverket anordnades plats för
götupplag. 1919 uppsattes här en travers med lyftmagnet för samtidig
lyftning av 4 göt av 5—600 kgs vikt. Intill götgården uppfördes
påföljande år ett hus för götens syning och mejsling. Då utrymmet på
götgården började bliva tör knappt, anordnades 1927 en ny mindre
götgård söder om den nuvarande klensmedjan och anskaffades en på
spår gående motorkran tör götens hantering.
Det var det basiska martinstålet, som från början dominerade, och
intill 1914 tillverkades så gott som uteslutande rörmaterial.
Sandvikens rör hade fått mycket gott renommé, särskilt tör marintuber,
varpå ställdes stora fordringar. Efter kriget gingo förfrågningarna
efter l:a kolstålsmaterial tör rör avsevärt tillbaka, och då åren 1950—
52 depressionen satte in blev det nödvändigt att fylla ut
produktionsprogrammet med vissa rörsorter av enklare kvalitet, såsom
vatten-och värmeledningsrör. Härför måste dock ett billigare och enklare
stålmaterial framställas och man blev då hänvisad till skrot och
tackjärn av lägre kvalitet, än vad som förut använts. Härvid uppkommo
nya problem tör martindriften, vilka dock löstes på ett lyckligt sätt.
Utom tör rör användes martinstålet redan från början i stor
omfattning tör mjuka kallvalsade band.
För kallvalsat och härdat bandstål användes emellertid ända till
1904 i regel bessemerstål. Detta gav ett gott grundmaterial tör dittills
förekommande behov, men vid bessemerprocessen förelåg svårigheter
att kunna träffa rätt beträffande stålets sammansättning. Som
fordringarna härvidlag blivit alltmera skärpta, vinner den mera
lättbe-härskade martinprocessen allt större insteg även på dessa områden.
Denna process erbjöd även större möjlighet att tillverka legerade stål,
som blivit alltmer efterfrågade.
Allt efter behovet drivas martinugnarna med basisk eller sur
infodring, som regel är det 5 basiska och 5 sura ugnar i gång. De ha
drivits med uteslutande kall insats ända till 1956, då anordningar
gjordes tör flytande insats av tackjärn eller bessemerstål. Största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
