Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN - Järnverkets tekniska utveckling. Av tekniska direktören vid Sandvikens järnverk Lars Yngström - Metallurgiska avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
DEN FÖRSTA HÖGFREKVENSUGNEN
heten varit avgörande, att en utrustning behövdes för tillverkning av
elektrostål, enär dylikt stål besitter hållfasthets- och
härdningsegen-skaper i viss mån avvikande från martinstålens samt kan tillverkas
med mycket låga fosfor- och svavelhalter.
Någon nämnvärd produktion av rostfritt stål har dock hittills icke
upptagits i nämnda ugn; orsaken härtill har varit, dels att fordringarna
på lägsta möjliga kolhalt i dessa stål alltmer skärpts, fordringar, som
ugnstypen endast med svårighet kan uppfylla, på grund av
elektrodernas kolavgivning, dels att lämpligare ugnstyp för sådan tillverkning
snart tillkom, el. stålugn nr 3. Det första året smältes huvudsakligen
mjukt material för rörämnen, men försök med legerade och olegerade
verktygsstål samt sågstål och Cr-Ni-konstruktionsstål gjordes även för att
få utrönt om den nya ståltypen passade för järnverkets tillverkningar.
Ugnen har, under de år den varit i drift, varit belastad intill sin
fulla kapacitet och har sammanlagt tillverkats 47 000 ton eller i runt
tal 6 000 ton per år.
Elektrostålugnen nr 3 igångsattes den 22 mars 1930. Anläggningen
inmonterades i lokal, som erhållits genom tillbyggnad till Frickugnens
maskinhus (A 36). Ugnen är en s. k. högfrekvensugn även kallad
vir-velströmsugn. Helt schematiskt uttryckt är denna ugnstyp en öppen
degel omgiven av en solenoid-formad strömledare.
Strömspolen är utförd av kopparrör, som vattenkyles och därför
utan svårighet kan motstå den höga temperaturen i degelväggen.
Den elektriska strömmen erhålles från en motordriven 380 kVA
generator som genererar 1 000 perioders enfasström. Denna
anläggning lämnar en synnerligen låg elektrisk verkningsgrad, som
emellertid upphjälpes genom inkoppling av ett i olika sektioner uppdelat
kondensatorbatteri. Deglarna utföras för såväl sur som basisk
smältning och normalt tillredas de av bränd, krossad kvarts eller högvärdig
magnesit.
När denna anläggning sattes i gång här i Sandviken, fanns varken
konstruktivt eller metallurgiskt en allmänt accepterad ugnstyp, enligt
nämnda princip. Sådana anläggningar för smältning av
metalllegeringar funnos visserligen redan då både i Sverige och i utlandet,
men en samlad erfarenhet angående principens lämplighet för
stålsmältning saknades. Den första degeln, som togs i drift här i
Sandviken, hade 500 kgs smältkapacitet. Det är betecknande för
ugnstypens snabba utveckling, att Sandviksugnen då var den största i
drift i Europa, och det var den första ugn av denna typ, som kom i
drift i Sverige för ståltillverkning. Nu, sju år senare, äro ugnar med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
