Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN - Järnverkets tekniska utveckling. Av tekniska direktören vid Sandvikens järnverk Lars Yngström - Manufakturavdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVFJÄDRAR OCH ANDRA FJÄDRAR
167
som uträtta ett arbete motsvarande ungefär 200 sågfilare. På de
sista åren ha för att vinna ökat utrymme filningsmaskinerna samt
avdelningen för etsning av sågar överflyttats till gamla packboden (D 3),
som blev ledig då det nya packhuset kom till.
År 1922 skedde en utvidgning av sågbladstillverkningen genom
inköp av sågbladsfabriken i Lidköping, där 1928 tillverkningen av
cirkelsågar upptogs. I slutet av innevarande år torde sågbladstillverkningen
i Sandviken komma att vara överflyttad till nya, moderna lokaler i
de byggnader (F 3), som äro under uppförande på slätten, söder om
stora kolhuset, de s. k. Södra verken. På grund av ökade svårigheter
för export av sågar har under de senaste åren uppsatts sågbladsfabriker
i Finland, Danmark, Polen och under förberedande äro fabriker i
ett par andra länder.
Jämsides med sågtillverkningen bedrevs från 1887 tillverkningen
av fjädrar, först sådana för tournurer. Detta i våra ögon befängda
mod kunde dock ej hålla sig länge, och 1890—91 försvunno dessa
fjädrar ur marknaden. Istället kom tillverkningen av »livfjädrar»
för snörliv och klänningsliv. Det var på den tiden rätt stor import
av sådana fjädrar, kvaliteten var ingalunda hög, och då låg tanken nära
att göra sådana fjädrar av Sandvikens mera högvärdiga material.
Dessa fjädrar skulle emellertid klädas med tyg, det var en tillverkning,
som ej lämpligen kunde bedrivas i de sotiga verkstäderna; därför
inreddes lokaler i en arbetarebostad ute i samhället. Henrik
Göransson intresserade sig särskilt för denna livfjäderverkstad, då genom
densamma kunde lämnas sysselsättning åt en del kvinnlig
arbetskraft, som gick ledig i samhället. Delar av denna tillverkning
bedrevs även som hemarbete. Då tillverkningen var som störst, på
1890-talet, sysselsattes förutom föreståndarinnan, fröken Hilda
Jakobsson, ett tjugotal flickor och pojkar samt ett par invalider. Någon
synnerlig förtjänst blev det emellertid ej på tillverkningen, och 1918
nedlades densamma. Detta bl. a. i samband med det nyare sättet att
bekläda ändarna med celluloid i stället för metallskoningar, vilket
skulle medföra helt ny fabrikationsmetod och nya lokaler, och vilket
man icke ansåg denna lilla tillverkningsgren vara värd.
Först år 1897 påbörjades tillverkningen av drivfjädrar eller
dragfjädrar, som de då kallades, d. v. s. fjädrar av grammofon- eller
urfjädertyp. De första torde ha varit avsedda för motorer till
spelverk och dylikt och voro i allmänhet av betydligt grövre
dimensioner, än vi nu äro vana vid. Första leveransen skedde i oktober
1897. Tillverkningsmetoderna infördes av en tysk, Robert Acker-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
