Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. DEN SOCIALA UTVECKLINGEN - Sandviksarbetaren och sandviksandan. Av redaktör Carl Björk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DALSLÄNNINGAR OCH UPPLÄNNINGAR
311
samma tid till 12 st., och dessutom kommo bl. a. 7 smålänningar,
14 stockholmare, 6 västgötar och lika många östgötar samt en och
annan från andra landsändar. Under ett senare skede synes emellertid
inflyttningen från Dalsland ha varit något livligare, och den koloni,
dessa dalslänningar bildade på bruket, kallas ännu av en och annan
för Dalsland. Dalslänningarna synas emellertid inte ha varit så
talrika, att antalet ensamt motiverat namnet. Snarare torde det ha berott
på att de genom sin dialekt eller genom sitt själsgry uppmärksammades
mera än de andra. Man kan också tänka sig att en förväxling skett
mellan namnen Dalsland och Dalarna.
Det avgjort största antalet arbetare torde emellertid ha kommit
från Uppland. Det finns också en gammal, god historia om dessa
upplänningar, vari det heter, att det första den nyfödde upplänningen
frågar efter, när han slår upp ögonen och tittar sig om i sin nya
tillvaro, är var hyttan i Sandviken ligger. Denna historia stöder sig ju
inte så mycket på invandringen under den första tiden utan mera på
den senare utvecklingen i samband med att de gamla uppländska
bruken lades ner och smederna och hyttdrängarna där måste ut i
världen och se sig om efter ny försörjning. Alltjämt klingar också det
välkända upplandsmålet i olika varianter ganska rent och oförfalskat
på sina håll ute på bruket. Framförallt lägger man märke till
lövsta-målet, där tungan är något rappare än vad den är i de flesta socknar
där nere i den uppländska »bergslagen».
Sandviksdialekten torde också lia rönt inflytelser från alla dessa
håll, och en forskare på området skulle vid bruket säkert finna ett
intressant och givande fält för sina studier. Sandviksdialekten, som
knappast kan sägas vara vacker, har inte samma friskhet som de
dialekter, man möter i de omgivande socknarna. Den har fått en viss
färg av dalmålet, helt naturligt för övrigt, eftersom masarna voro rätt
talrika redan från början och det även förhåller sig så, att folk mycket
lätt tar efter just denna dialekt. Men sandvikarens dialekt har också
fått sin egen karakteristiska färg, sin egen rytm, betingad av alla
de andra människor, som under de gångna åren från skilda
landsändar styrt sina kosor upp till stranden vid Storsjön.
Men hur levde nu dessa gamla sandvikare? Vad hade de för
bekymmer och vilka intressen vid sidan om vardagskampen? Låt oss
försöka närma oss den gamle sandvikaren och söka se honom sådan
han gick i sin vardag och sådan han tog sig ut under friskiftet. Man
får då hålla i minnet, att denna tid var en fattig tid med låga avlöningar,
lång arbetstid, usla bostadsförhållanden och att det före nöjesindustrin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
