Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behöfver härvidlag endast påminna om Väfva vadmal, Skära hafre, Vill
ni veta, huru bonden på åkern sår säd?, Skörda linet, Räfven raskar öfver
isen m. fl. d.
Redan länge — ja redan så långt tillbaka som från senare hälften
af sjuttonhundratalet — ljuda i skildringar af svenskt folklif
beklaganden, att de af förfäderna så omtyckta, så gärna och ofta
öfvade ringdanserna voro på väg att försvinna. Dessa ringdanser
gingo i Skåne under namn helt enkelt af jul-lekar, men de
förekommo, åtminstone flera af dem, lika mycket omkring den på
midsommarafton resta majstången. Så småningom hade de emellertid
dött bort i egenskap af allmän folksed. Många orsaker hade härtill
medverkat. Å ena sidan kommo religiösa hänsyn med i spelet, hvilka
dömde alla dylika förströelser såsom syndiga, men å den andra
förhöll det sig nog så, att de gamla ringlekarna i likhet med de gamla
folkdräkterna befunnos för simpla och fingo gifva vika för de från
utlandet stammande sällskapsdanserna vals, polka och française.
Huruvida sedligheten vunnit på bytet, torde väl vara mer än tvifvelaktigt;
att skönheten icke gjort det, är säkert.
Men likasom de gamla färgrika folkdräkterna i viss mån åter
börjat komma till heder, har ett återupplifvande ägt rum äfven af
fädernas danser och ringlekar. Det af Frithiof Holmgren för ett
tjugotal år sedan i Uppsala stiftade sällskapet Folkdansens vänner,
som sedan fått så många afläggare, har med stor framgång verkat,
att icke allenast allmogens nästan bortglömda karakteristiska danser
utan äfven dess vackra dräkter vunnit inträde i sällskapslifvet. Hvad
Holmgren gjort för folkdanserna har, besjälad af samma svenskmannasinne,
Artur Hazelius gjort för ringlekarna. På Skansen, detta i sitt
slag enastående friluftsmuseum, där svunna tider väckas upp till
nytt lif, redde han 1897 hem för fädernas ur kulturhistorisk och
äfven ur bildningssynpunkt så betydelsefulla danslekar och gaf
härigenom en impuls till deras spridning i vidare kretsar. För att så i
verkligheten skulle kunna ske, ha emellertid äfven andra krafter
varit i verksamhet.
Redan de sista åren af 1880-talet, ja måhända än tidigare, hade
man vid de på Nääs anordnade slöjdkurserna mera enskildt börjat
öfva sånglekar. Då från och med 1895 särskilda kurser för utbildande
af lekledare blefvo vid slöjdlärareseminariet upprättade, kom
inlärandet af dessa lekar att ingå i kurserna, och det torde icke vara
förväget att påstå, att Nääs, där lärare och lärarinnor från alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
