Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nytt företal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
meningslösa jäktande efter lyckan och sitt gamla utslitna tema om
döden. Världen i vilken vi levde i går är inte samma värld
som vi ser omkring oss i dag, utan ro och rast skrider den
fram sin ödesdigra väg genom det oändliga mot förintelsen,
och så gör också vi. Ingen man badar två gånger i samma
flod, sade Herakleitos. Somliga av oss kryper på sina knän,
andra rider på hästryggen eller rusar fram i automobiler,
andra jagar förbi själva brevduvan i flygmaskiner. Det är
onödigt att brådska så, vi kan alla vara säkra på att hinna
fram i god tid till målet för färden.
Nej, den värld jag levde i när jag var ung är inte densamma
som den jag lever i nu i dag, åtminstone tycks det så för
mig. Jag tror inte heller att det skall tyckas så för dem som
läser dessa strövtåg i det förflutna på jakt efter ständiga
äventyr. I dag finns inte längre bland Messinas ruiner några
banditer med åtta mord på sitt samvete som inbjuder en
främling att sova på deras madrasser. Inga flera granitsfinxer
sover sin tusenåriga sömn i gruset av Neros villa i Kalabrien.
De galna råttorna, som nästan skrämde slag på mig i Napolis
kolerasmittade fattiggränder, har för länge sedan retirerat till
sina romerska kloaker. I dag kan man fara upp till Anacapri
i automobil, till toppen av Die Jungfrau med elektrisk
järnväg och klättra uppför Matterhorn på repstegar.
Uppe i mitt vintriga hemland står som förr gran och fur på
vakt över min barndom, stormslitna av åren även de, men
raka i ryggen ännu, grå gamla grenadjärer med snö i lockarna
och rimfrost i skägget, de enda barndomsvänner jag väl har
kvar. Vitsipporna vaknar som förr bland smältande drivor när
Befriaren kommer till sist med fågellåt i luften och sol och
glädje till frusna människobröst. Forsarna sjunger som förr
men näckens harpa har tystnat. Älvorna dansar inte mer
bland ängens sovande blommor. Den vackra blåögda
folkvisan är död.
På vidderna där solen inte går ner lever lappar och renar
ännu sitt hemlösa ödeliv. När snön ligger djup flämtar
måhända än i dag en flock hungriga vargar bakom släden på
väg till julottan över den frusna sjön. Men den ridderlige
gamle slagbjörnen som lappjäntan och jag mötte i Suvlåpasset
har för länge sedan gått till de Sälla Jaktmarkerna.
Småfolket som jag hörde tassla på natten under lappkåtans golv
har försvunnit, lapparna säger att de inte längre bär föda till
de sovande björnarna i deras vinteriden. Det är nog därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
