Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Istället för ett företal till den illustrerade upplagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mitt under mina irrfärder fick jag plötsligt, när jag såg upp
från skrivmaskinen för inspiration, till min överraskning se
rummet fullt av folk, gatsopare och positivhalare från
Quartier Montparnasse och avsigkomna prostituerade från Paris
yttre boulevarder, dödgrävare från protestantiska kyrkogården
i Rom och stapplande gamlingar från de Små Fattigsystrarnas
asyl, trasiga munkar och frati, gatsångare, blinda tiggare,
idioter, krymplingar och alla möjliga stackare från Napolis
gränder. Somliga torkade bort en tår, andra fyrade av ett
skämt, det var precis som i gamla dar. De sade att de
allesammans var döda, men att det var bättre så. De hade fullt
upp att äta och ingenting att göra dagen lång och kunde
ströva omkring var som helst, som döda brukar göra. De
ville bara titta in en stund för att se hur det gick med boken,
de ville sannerligen inte överge en vän från gamla
bekymmersamma dagar. De tyckte det bästa vore att jag övergav denna
bedrövliga planet ju förr dess bättre och flyttade över till
dem, till Det Förlovade Landet. Ingenting att oroa sig för,
resan var lätt. De hade goda skäl att tro att en liten
rekommendation från någon av dem skulle göra gott hos
passmyndigheterna som för övrigt var mycket mindre nogräknade
än vad man trodde, så länge man inte hade några pengar på
sig. Jag sade att det var en stor lättnad för mig att höra detta,
och jag fortsatte att slå på skrivmaskinen ivrigare än
någonsin. Plötsligt blev det mörkt som natten kring mig, de
försvann allesammans och jag satt ensam kvar med min
förskräckelse. Jag sträckte ut handen och min gamla hund kom
och lade huvudet i mitt knä. Jag gnolade för mig själv
Schuberts An die Musik för att låtsas att jag inte var rädd, och
började nästa kapitel i Boken om San Michele.
När slutligen det långa manuskriptet lästes upp för mig
kom jag att tänka på den gamla dogen i Venedig som vid
åsynen av Tintorettos fresker, förhärligande hans många
bedrifter och stordåd, frågade med häpnad om det verkligen
var han som gjort allt det där. När jag nu för första gången
genomläser detta sammelsurium to the bitter end i det kritiska
ljuset av mitt eget öga, börjar jag misstänka att jag framstår
i denna bok som en vida bättre människa än jag varit i livet
och att jag borde varna läsaren för att tro på alla de vackra
saker jag sagt om mig själv, med allt annat än engelsk
stringens. Jag är inte medveten om att ha sagt några uppsåtliga
osanningar till mina läsare. Där jag måhända bedragit dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
