Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En rad flickor som bar väldiga stenblock av tuff på huvudet
kom långsamt emot oss i en ståtlig procession liksom
karyatiderna på Erekteion. En av flickorna log vänligt mot mig
och stack en apelsin i min hand. Hon var syster till Gioia och
ännu vackrare, tyckte jag. Ja, de var åtta systrar och bröder
hemma och två var in Paradiso. Deras far var på korallfiske
i Barbaria, se vilket vackert halsband han just skickat henne,
che bella collana, bella, bella!
- Och du är också bella, Gioia, bella, bella!
- Si, sade hon.
Min fot snavade mot en sönderbruten marmorpelare.
- Roba di Timberio,[1] förklarade Gioia. Timberio cattivo,
Timberio mal’occhio! Timberio camorrista! sade hon och
spottade på marmorn.
- Ja, sade jag med min Tacitus och Suetonius i friskt
minne. Timberio cattivo!
Vi kom ut på stora vägen och stod snart på piazzan. Några
sjömän lutade sig över bröstvärnet mot marinan, ett par
sömniga caprioter satt framför don Antonios osteria och i
kyrkporten stod ett halvt dussin präster, vilt gestikulerande i
ivrigt samspråk: - Moneta, moneta. Molto moneta, poco
moneta, niente moneta! Gioia sprang fram och kysste handen
på don Giacinto, hennes biktfader, un vero santo, fastän han
inte såg så ut. Hon biktade sig två gånger i månaden, hur ofta
biktade jag mig?
- Aldrig nånsin.
- Cattivo, cattivo!
Tänkte hon tala om för don Giacinto att jag hade kysst
hennes bruna kind under citronträden?
- Visst inte.
Vi gick genom byn och stannade vid Punta Tragara.
- Jag måste klättra upp till toppen av den där klippan, sade
jag och pekade på den brantaste av de tre Faraglioni som
glänste som ametister under våra fötter. Men Gioia var säker
på att jag inte skulle kunna göra det. En fiskare hade försökt
klättra dit efter måsägg, men hade kastats ner i havet av en
ond ande som bodde där i skepnad av en blå ödla, lika blå
som Blå grottan, och som vakade över en guldskatt gömd där
av Timberio själv.
Högt över den vänliga lilla byn avtecknade sig i väster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
