Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 2. Quartier Latin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2
Quartier Latin
Quartier Latin. Ett studentrum i Hôtel de l’Avenir, böcker
överallt, på bord, stolar och golv, och på väggen ett bleknat
fotografi av Capri. Mornar på la Salpêtrière och Hôtel-Dieu
och la Pitié, gående från säng till säng för att läsa nya
kapitel i det mänskliga lidandets bok, skriven med blod och
tårar. Eftermiddagar på Institut Pasteur skådande i
mikroskopet den osynliga världens under, de oändligt små varelser
som råder över liv och död. Sömnlösa nätter i Hôtel de
l’Avenir, dyrbara mödosamma nätter för att bemästra de
klassiska sjukdomssymtomen vilkas inlärande är så
nödvändigt och så otillräckligt för den som vill bli läkare. Arbete!
Arbete! Arbete! Sommarferier: tomma caféer vid Boulevard
St-Michel, École de Médecine stängd, övergivna laboratorier
och föreläsningssalar, halvtomma kliniker. Men inga ferier
för de sjuka, inga ferier för döden, inga ferier i Hôtel de
l’Avenir. Inga förströelser utom någon enstaka promenad
under Jardin du Luxembourgs lindar eller någon girigt
utnyttjad fritimme i Musée du Louvre. Inga vänner. Ingen hund.
Inte ens en mätress. Henri Murgers Bohème var död, men
hans Mimi levde ännu och promenerade leende vid varannan
students arm på Boulevard St-Michel när apéritiftimmen
nalkades, hon lagade hans rock och tvättade hans linne i
vindskupan medan han läste på tentamen.
Men ingen Mimi för mig. De kunde ta livet lätt, mina
sorglösa kamrater, sitta och prata vid caféborden om
kvällarna, skratta, leva, älska. Deras latinska hjärnor var mycket
snabbare än min och de hade inget bleknat fotografi av
Capri på väggen i sitt vindsrum, inga antika
marmorkolonner som låg och väntade på dem under sanden vid Palazzo
al Mare. Ofta under mina sömnlösa nätter, när jag satt där
på Hôtel de l’Avenir med huvudet lutat över Charcots
Maladies du Système Nerveux eller Trousseaux’s Clinique de
l’Hôtel-Dieu, flög plötsligt en fasansfull tanke genom min
hjärna: mastro Vincenzo är gammal, tänk om han skulle dö
medan jag sitter här, eller sälja sitt hus till någon annan, detta
hus som är grundvalen för mitt framtida hem! En iskall svett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 18:55:47 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sanmich/0043.html
