Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Quartier Latin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gripande det ena offret om strupen med ett grymt grepp, slitande
bandaget från en annans gapande sår tills den sista
blodsdroppen förrunnit. Ibland kom han tyst och stilla på tå och
slöt med en nästan öm tryckning av fingret ögonlocken på
en annan stackare vars läppar log när han gick. Ofta visste
jag inte ens att han var därinne. Endast barnen vid mödrarnas
bröst tycktes förstå när han nalkades och spratt till i sömnen
med ett gällt skrik. Och ofta hände det att någon av de
gamla nunnorna som levat där hela sitt liv såg honom nätt
och jämnt i tid för att hinna lägga ett krucifix på den sjukes
säng.
I början, när han stod där segerrik på ena sidan av sängen
och jag stod hjälplös på den andra sidan, brukade jag inte ta
någon vidare notis om honom. Livet betydde då ännu allt för
mig, jag visste att min mission var slut när hans tog vid, och
harmsen över mitt nederlag vände jag mig bort från min
dystre kollega. Men när jag hunnit bli mera van vid honom,
började jag iaktta honom med allt större uppmärksamhet, och
ju mera jag såg av honom desto mera önskade jag lära känna
honom, förstå honom. Jag började inse att han också hade sin
uppgift att fylla likaväl som jag min, att vi när allt kom
omkring var kamrater, att när kampen om ett liv var avslutad
med hans seger, var det bättre att se varandra rakt i ögonen
och vara vänner. Det kom en tid då jag till och med tyckte
att han var min ende vän, då jag längtade efter honom och
nästan älskade honom, fast han aldrig tycktes bry sig det allra
minsta om mig. Vad kunde jag inte lära av honom, om jag
bara kunde tyda hans dystra ansikte, om jag bara kunde
förstå honom som ensam läst det sista felande kapitlet i mina
medicinska handböcker där allt får sin förklaring, där
lösningen ges på alla gåtor, svaret på alla frågor.
Men hur kunde han vara så grym, han som kunde vara
så mild? Hur kunde han med ena handen ta bort så mycket
glädje och liv, då han med den andra kunde skänka så stor
frid och lycka? Varför var hans grepp kring det ena offrets
strupe så långsamt och det slag han delade ut till en annan
så blixtsnabbt? Varför brottades han så länge med ett litet
barn och lät den gamles liv ebba bort i barmhärtig sömn?
Var det hans mission att straffa likaväl som att slå? Var han
domare likaväl som bödel? Vad gjorde han med dem han
slagit? Var de förintade eller sov de endast? Vart förde han
dem? Var han dödsrikets envåldshärskare eller var han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
