Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Quartier Latin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast att få hjälpa dem och be för dem. Inte ens deras värsta
motståndare vågade någonsin förneka deras allt uppoffrande
kärlek och deras allt uthärdande tålamod. Man brukade säga
att nunnorna gick omkring med buttra ansikten, att deras
tankar sysslade mer med själens än med kroppens frälsning,
att deras tal rörde sig mer om resignation än om hopp. Det
var misstag. Nunnorna, gamla och unga, var tvärtom alltid
vid gott humör, livliga och fulla av barnslig glädje och
muntert skratt, och det var underbart att se hur de förstod att
dela med sig av sin glädje åt andra. De var också toleranta.
Troende och icke troende var för dem lika. Snarare verkade
de ännu ivrigare att hjälpa de senare, för de tyckte så synd
om dem och tog aldrig illa upp om de förbannade och hädade.
Mot mig var de alla rörande snälla och vänliga. De visste
mycket väl att jag inte tillhörde deras religion, att jag inte
biktade mig och att jag inte gjorde korstecknet när jag gick
förbi det lilla altaret. I början hade la Mère supérieure gjort
några blyga försök att omvända mig till den tro som bjudit
henne att offra sitt liv för andra, men med en medlidsam
skakning på sitt gamla huvud hade hon snart gett upp allt hopp.
Till och med padren hade slutat hoppas på min räddning
sedan jag sagt honom, att jag var villig att diskutera
skärseldens befintlighet men blankt vägrade att tro på helvetet,
och att jag i alla händelser var besluten att ge fulla doser
morfin när dödskampen var för svår. Den gamle padren var
ett helgon, men bevisföring var inte hans starka sida och vi
övergav snart dessa samtal. Han kände alla helgonens liv och
det var han som för första gången berättade för mig legenden
om Sainte Claire, som gett sitt namn åt sjuksalen. Det var
också han som för första gången lät mig skåda de underbara
dragen av hennes älskade, den helige Franciscus av Assisi, de
förtrycktas och djurens vän, han som sedan också blev min
vän för livet. Men det var syster Philomène, så ung och skär
i sin vita novisdräkt, som lärde mig mest, ty hon lärde mig att
älska sin madonna vars drag hon bar. Jag såg henne dö i
kolera ett par år senare i Napoli. Inte ens döden vågade
vanställa henne. Hon gick till himlen just så som hon var.
Frère Antoine, som kom till sjukhuset var söndag för att
spela orgel i det lilla kapellet, var min specielle vän. Det var
under den tiden det enda tillfälle jag hade att få höra lite
musik och jag underlät sällan att begagna mig därav, jag som
njuter så mycket av musik. Jag kunde inte se nunnorna där de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
