Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 2. Quartier Latin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
satt och sjöng nära altaret, men jag kände väl igen sœur
Philomènes klara röst. Dagen före jul hade frère Antoine blivit
förkyld, och från säng till säng i Salle Ste-Claire viskades
den stora hemligheten att jag, efter en lång rådplägning mellan
la Mère supérieure och padren, fått tillåtelse att ersätta honom
vid orgeln för att rädda situationen.
Annars hörde jag ingen annan musik än när gamle don
Gaetano två gånger i veckan kom och spelade på sitt positiv
under min balkong på Hôtel de l’Avenir. Misereret ur
Trubaduren var hans paradnummer och den melankoliska melodin
passade bra ihop både med honom och med hans lilla apa
som satt huttrande på positivet i sin röda Garibaldiskjorta:
Ah, che la morte ogn’ora
È tarda nel venir!
Lika bra passade den till stackars gamle monsieur Alfredo
som vandrade omkring på de snötäckta gatorna i sin slitna
bonjour med manuskriptet till sin sista femaktstragedi under
armen. Och lika bra passade den till mina vänner i italienska
fattigkvarteret i Montparnasse, nedhukade kring sitt
halvslocknade fyrfat utan ett öre att köpa lite mera träkol för.
Det kom också dagar då den melankoliska melodin tycktes
vara just det rätta ackompanjemanget till mina egna tankar
när jag satt lutad över mina böcker i Hôtel de l’Avenir utan
mod att möta en ny dag, när allting syntes mig så hopplöst
och Capri på det bleknade fotografiet så långt borta. Till slut
brukade jag då kasta mig på sängen och sluta ögonen. Snart
var Sant’ Antonio i full fart med ett nytt underverk, snart
seglade jag ifrån alla mina bekymmer bort mot mina drömmars
ö. Gioconda räckte mig leende ett glas av don Dionisios vin
och än en gång började blodet pulsera rikt och varmt genom
min trötta hjärna. Världen var skön och jag var ung, färdig
att slåss, säker om att vinna. Mastro Vincenzo vinkade åt
mig från sin vingård när jag gick uppför den lilla stigen till
kapellet. Jag satt en stund på terrassen och såg ner på den
förtrollade ön vid mina fötter, undrande hur jag skulle kunna
släpa granitsfinxen ända dit upp. Nog skulle det bli ett hårt
arbete, men visst skulle jag gå i land med det, även alldeles
ensam om det gällde. Addio, bella Gioconda! Addio, e presto
ritorno! Ja, visst skulle jag snart komma tillbaka, mycket
snart, i min nästa dröm! Den nya dagen blickade in genom
fönstret och såg skarpt på drömmaren. Jag öppnade ögonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 18:55:47 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sanmich/0048.html
