Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Avenue de Villiers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upprörd. Professor Charcot hade sagt henne, att jag säkert
skulle kunna komma underfund med vad som fattades henne,
att jag skulle kunna hjälpa henne, och istället... Hon brast
i gråt och jag tyckte mycket synd om henne.
- Vad är det egentligen för fel på mig? snyftade hon och
sträckte sina båda tomma händer emot mig.
- Jag ska säga er det om ni lovar att inte gråta.
Hon torkade tårarna ur sina stora ögon och sade tappert:
- Jag kan tåla allt, jag har redan tålt så mycket, var inte
rädd, jag ska inte gråta mer. Vad är det?
- Colitis.
Hennes ögon blev ännu större, fast jag inte trott det var
möjligt.
- Colitis! Det är precis vad jag tänkte! Jag är övertygad
om att ni har rätt! Colitis! Säg mig vad är colitis? Jag aktade
mig noga för att besvara den frågan, för jag visste det inte
själv, lika litet som någon annan på den tiden. Men jag sade
henne att denna åkomma var långvarig och svår att bota, och
däri hade jag rätt Grevinnan log älskvärt mot mig och åt
monsieur le Comte som påstod att det bara var nerverna.
Grevinnan ansåg att ingen tid var att förlora och ville börja
behandlingen genast. Det gjordes upp att hon skulle komma
till Avenue de Villiers två gånger i veckan. Hon kom tillbaka
redan nästa dag, och till och med jag, som började bli van
vid blixtsnabba förändringar hos mina patienter, kunde inte
undgå att med förvåning se på hennes strålande uppenbarelse
och leende ansikte. Jag frågade henne hur gammal hon var.
Hon var just fyllda tjugufem år. Hon kom bara för att
fråga om colitis var smittosam.
- Ja, mycket. Orden hade knappt glidit över mina läppar
förrän jag upptäckte att denna unga dam var mycket
intelligentare än jag.
Ville jag inte säga till greven att det var säkrast att de
inte sov i samma rum?
Jag försäkrade henne att det inte alls var säkrast. Oaktat
jag inte hade den äran att känna monsieur le Comte var jag
övertygad om att han inte skulle bli smittad. Det var
smittosamt endast i fråga om mottagliga och mycket nervösa
personer liksom hon själv.
Inte kunde jag väl kalla henne nervös? invände hon med
den vackra blicken irrande kring rummet.
- Jo, absolut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
