Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. En doktor på modet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om han inte redan är det, han låter grevinnan komma in före
er, undersöker grevens lever med större omsorg än hans
betjänts och går hellre till garden partyt på engelska
ambassaden än till er sistfödde vars kikhosta blivit värre. För det
tredje därför att hans hjärta, såvida det inte råkar vara
ovanligt sunt, snart kommer att visa omisskännliga tecken på
förhårdning; han blir lika likgiltig och okänslig för andras
lidanden som hans nöjeslystna omgivning. Man kan inte vara
en skicklig läkare utan medlidande.
Ofta när dagens långa släp var över brukade jag, eftersom
jag alltid varit intresserad av psykologi, fråga mig varför alla
dessa dumma människor satt och väntade i timmar på mig
i mitt väntrum? Varför lydde de mig, varför kunde jag så
ofta få dem att känna sig bättre genom blotta beröringen av
min hand? Varför blev de, till och med sedan de mist
talförmågan och dödsångesten lyste ur deras ögon, så lugna när
jag lade min hand på deras panna? Varför blev galningarna
i Asile Ste-Anne, som skummade av raseri och skrek som
vilda djur, fogliga när jag lossade deras tvångströjor och
höll deras hand i min? Det var ett vanligt trick av mig, alla
vaktarna kände till det och många av mina kamrater och till
och med professorn brukade säga om mig: - Ce garçon-là a le
diable au corps! Jag har alltid haft en viss svaghet för
sinnessjuka och jag brukade promenera omkring i Salle des Agités
som bland goda vänner. Mer än en gång hade jag blivit varnad
att det skulle sluta illa, men jag visste naturligtvis bättre. En
dag slog en av mina bästa vänner mig i huvudet med en
hammare som han kommit över på något oförklarligt sätt
och jag bars medvetslös ur salen. Det var ett fruktansvärt
slag, min vän var en före detta hovslagare som kunde sitt
yrke. Man trodde först att jag hade spräckt skallen. Nej, inte
jag! Det var bara en hjärnskakning och mitt äventyr inbragte
mig en komplimang från klinikchefen: - Ce sacré Suédois a le
crâne d’un ours, faut voir s’il n’a pas cassé le marteau!
Det kanske ändå sitter i huvudet och inte i handen, tänkte
jag för mig själv när tankemekanismen började fungera efter
att ha stått stilla i tjugufyra timmar. När jag låg där på
sjukhuset en hel vecka med isblåsa på min björnskalle, utan
besökande eller böcker att sällskapa med, började jag tänka
noga på saken, men inte ens hovslagarens hammare kunde få
mig att överge min teori att det satt i handen.
Hur kom det sig att jag kunde sticka in min hand mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
