- Project Runeberg -  Boken om San Michele /
71

[MARC] Author: Axel Munthe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Patienter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

försökte hålla honom tillbaka. Hans armar, starka som
björnramar, slöt sig kring mig som ett skruvstäd. Jag kände hans
vämjeliga andedräkt intill min mun och den giftiga saliven
dröp över mitt ansikte. Jag grep honom om strupen, bandaget
gled bort från hans ohyggliga sår och när jag drog tillbaka
händerna var de röda av blod. En konvulsivisk darrning
genomfor hela hans kropp och armarnas grepp slappnade. Jag
vacklade till dörren för att få fatt i det starkaste
desinfektionsmedel jag kunde komma över. I korridoren satt sœur Marthe
och drack sitt eftermiddagskaffe. Hon såg förfärad på mina
blodiga händer medan jag stjälpte i mig hennes kopp kaffe
just som jag höll på att svimma. Det fanns inte en skråma i
mitt ansikte eller på mina händer. Sæur Marthe var en mycket
god vän till mig. Hon höll sitt ord; såvitt jag vet kom
hemligheten aldrig ut. Jag hade goda skäl att hålla tyst med saken,
order var givna att ingen obehörig fick gå in till musjikerna.
Längre fram talade jag om saken för professorn själv, med
full rätt gav han mig en våldsam skrapa, men som han hade
en viss svaghet för mig förlät han mig snart som han hade
gjort så ofta förut när jag begått någon dumhet.

- Sacré Suédois, muttrade han, tu es aussi enragé que le
moujik! På aftonen bars musjiken fastbunden vid
järnsängen till en avskild paviljong och isolerades från de andra. Jag
besökte honom morgonen därpå tillsammans med sœur
Marthe. Rummet var halvmörkt. Förbandet täckte hela hans
ansikte, man såg bara ögonen. Jag skall aldrig glömma uttrycket
i dessa ögon, jag brukade se dem för mig åratal efteråt. Hans
andning var kort och oregelbunden med långa uppehåll som
vid Cheyne-Stokesandningen - ett av dödens välkända
förebud. Han talade med svindlande fart, då och då uppgav han
ett vilt tjut som kom mig att rysa. Jag lyssnade en stund till
strömmen av obegripliga ord, halvt dränkta i saliv, och så
småningom tyckte jag mig igenkänna ett och samma, med ett
förtvivlat tonfall ständigt upprepat ord:

- Crestitsa! Crestitsa! Crestitsa! Jag såg in i hans ögon,
goda, ödmjuka, bönfallande ögon.

- Han är vid medvetande, viskade jag till sœur Marthe.
Han vill någonting. Om jag bara visste vad det var. Hör!

- Crestitsa! Crestitsa! Crestitsa! ropade han oupphörligt.

- Spring efter ett krucifix! sade jag till nunnan.

Vi lade krucifixet på sängen. Ordflödet stannade
ögonblickligen. Han låg där alldeles tyst med ögonen fästade på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:55:47 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sanmich/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free