Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Château Rameaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jo, grevinnan mådde förvånansvärt bra, sade greven medan
vi gick tillbaka genom parken. Hon talade nästan aldrig om
sin colitis, hon besökte de fattiga i byn varje morgon och
rådgjorde med bydoktorn om möjligheten att ändra om en
gammal bondgård till ett sjukhus för barn. På hennes
födelsedag hade alla byns barn varit inbjudna till slottet på kaffe och
kakor och innan de gick hade hon givit en docka till varje
barn. Var det inte en förtjusande idé?
- Om hon talar med er om sina dockor, så glöm inte att
säga något vänligt till henne.
- Nej, det ska jag inte glömma, je ne demande pas mieux.
Teet serverades under den stora linden framför huset.
- Här är en god vän till dig, kära Anne, sade grevinnan
till damen vid sin sida när vi kom fram till bordet. Dessvärre
tycks han föredra hästarnas sällskap framför vårt. Hittills har
han inte haft tid att säga ett enda ord till mig, men han har
talat en halv timme med hästarna i stallet.
- Och de tycks ofantligt uppskatta konversationen,
skrattade greven, till och med min gamle hunter, som brukar vara
mycket reserverad mot främlingar, lade mulen till doktorns
ansikte och nosade på honom så vänligt som helst.
Baronessan Anne sade att hon var glad att se mig och
kunde ge mig goda nyheter angående sin svärmor,
änkemarkisinnan.
- Hon tror till och med att hon hör bättre, men det är jag
inte säker på, för hon hör inte hur Loulou snörvlar och hon
blir riktigt ond när min man säger att han hör det ända
ner till rökrummet. I alla fall är hennes älskade Loulou en
välsignelse för oss alla, förr ville hon aldrig vara ensam och
det var så tröttsamt att hela tiden sitta och skrika i hennes
lur. Nu sitter hon ensam i timmar med sin Loulou i knät,
och om ni kunde se henne galoppera omkring i trädgården
varenda morgon för att motionera Loulou skulle ni inte tro
era ögon, hon som förr aldrig lämnade sin stol. Jag kommer
ihåg när ni sa att hon måste ta en liten promenad varje dag
och hur ond ni såg ut när hon sa att hon inte orkade. Det är
verkligen en underbar förändring. Ni säger förstås att det är
de otäcka medikamenterna ni givit henne, men jag säger att
det är Loulou, Gud välsigne honom, han får snarka så mycket
han vill.
- Titta på Leo, sade greven för att byta samtalsämne, titta
hur han lägger huvudet i doktorns knä som om han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
